Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
frysande vågorna sjöngo
sorgsna visor vid stranden, tilldess
att de somnade bort under
istäcket» och de snut läglar, som
ännu voro qvar efter flyttnings*
tiden, öfvade sig i en liten o»
skyldig sorgnnssa med [-ackom-]iagnetnenf-] {+ackom-
]iagnetnenf+} af furornas
afton-sus. Det var allt sa kulet, sa
mörkt, så innerligt sorgset ...
Men då sken en solstråle ...
En solstråle var det. af
äkta himmelskt guld, och ban
sken nr det mörka snömolnet
pa rimfrostens perlor, pa det
förvissnade gräset, de löflösa
träden, de dystra furorna, de
frusna vågorna, de små
fåglarna, de arbetsamma
myrorna och alla de 94
qvintiUio-nerna småkräk — huru
många de voro, det har jag nu
åter glömt — och sä var
allting med ens annorlunda.
— Nej, hvad är det? sade
ufven, som satt på en
flaggstång och öfvade sig att
sjunga bas till „Hösten är
kommen, hör stormarnas guy"; och
eu hes röst hade han, men nu
fiek den passera, när
sångfåglarna voro borta; — hvad är
(let? Jng kommer af mig, jag
sjunger falskt, jag kan ju ej
läsa en enda not, när solen
skiner mig rätt i ögonen.
— Nej, det går aldrig an,
pustade myrorna, som" nyss
hade med mycket besvär städat
rimfrosten i ordentliga
perl-band pä grässtråen, sä att. dit
skulle se ut som sorgkragar,
och nil begynte alla perlor att
smälta; — det går visst aldrig
an, det blir bara slarf och
slaskvatten. Finns här ingen
parasol , soni räcker frän norr till
söder?
Gräshoppan hade bela
sommaren spelat positiv och
aldrig brytt sig om att arbeta.
Derföre låg hon nu halfdöd
af hunger under ett vissnad t
iisplöf, men qvicknade vid af
solstrålen och trodde att (let
var sommar igen. Och sa
begynte hon gnida sitt positiv,
sä att asplöfvet hoppade, men
i detsamma gned hon armar
och ben uf sig, ty hon satt
icke mera riktigt ihop, och så
var det slut med den
roligbeten.
Detta allt säg solstrålen, der
ban bröt fram ur det mörka
och tunga höstmolnet. Men ban
sväfvade pä dallrande vingar
nedåt i den genomskinliga
luften (tell sökte någon, som ban
kuade trösta och glädja pa
jorden.
Solstrålen kom till en
frusen damm och glimmade i den
blanka höstisen. Finns här
någon, som sörjer? frågade han.
Nej, svarade skolgossarnc, som
gjorde sinaallra grannaste
skärningar på nyslipade skridskor
och skreko och skrattade, och
skolflickorna stodo vid stranden
och försökte med en fot i
sen-der om isen höll. Det. skulle
ingenting illa ha varit deri,
ty så glada lekar mä gerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
