Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10
vacker gynnare, inetl långa flrun,
tjock nos, klumpiga tassar, och
som lian knlhwle ^Lord", efter
gudfars hvita pudel som lian
tyckte sfl mycket om. Xn sågos
Axel och äfven lilla Karl
dageligen i hundkojan der Lörd
residerade så lilnge den vnr liten,
och det var Axel som först
lärde flen åta, på det suttet att han
doppa !o hela den svarta, runda
nosen i sötmjölken på tallriken,
så valpen nyste och fnyste, samt
fick lof att slicka sig om truten
för att bli qvitt mjölken som
fastnat deromkring. Och på det
siittct lärde den sig behändigt
att äta.
Då den blef större, lekte och
rasade den dagarne i ända med
gossarne, men gjorde dem älven
många spratt: ty den bet och
gömde deras mössor, deras
stöflor och vantar, samt hade
isynnerhet stor lust till Axels
skinnmössa, eller (Judiinössan" som
fogdens Viktor sade — och till
mammas skinnlappskor, alldeles
efter valpars sed. Emellertid blef
Lörd det oaktadt, en stor favorit
hos alla i hela huset, ty ilen var
fredlig och vänlig, samt hade
blott en enda fiende oeh det var
en stor, grå katt som fräste och
spottade blott den glada hunden
kom nära, så att Lörd si ute I igen
fann sig föranlåten att skälla på
Jlisse hvar de äu möttes, och
tör Axel var det alldeles
omöjligt att förlika hund och katt.
hvarföre ban omsider lät dem
gnnbbas bäst de hade lust.
Lörd älskade och följde sin
un-ga husbonde öfverallt. I)å
vintern kom, låjr den inne framför
brasan, och olta lade sig Axel
ntt sofva med hundens varma,
mjuka kropp mon dyna.
Äfven lilla Karl tyckte
mycket om Lörd, men på sitt
barnsliga sätt drog luiu den
inången-gåug i svansen oeh ryckte den i
öronen, så att det staekÅTs djuret
till slut genom ru sakta
morr-iiing måste ge sitt missnöje
tillkänna.
Ken allraroligiisf var det när
gossarne voro nte på gården och
skruuno kälke, då sprang Lörd
skällande eftßr, oeh då Axel
lekfullt kostade sig i den mjuka
snödrifvan, skyndade Lörd dit
med och begge lekte och rasade
i vildaste yrsel, samt sågo, när
de slutligen reste sig upp, ut soni
riktiga snögubbar, så mycket snö
satt det qvar i Axels ljusa lockar
och i Lords svarta pels. Men i
början var den ovan vid snön, och
Axel skrattade ännu ofta då han
ihågkom huru Lörd. då den en
dag såg de första snöflingorna,
förundrad tittade upp och tittad»;
ned samt slutligen började
skälla pä de objudna gästerna,
liksom dun en sin första
månskens-afton, då den satt bredvid Axel
som åt smörgås på trappan,
började skälla på månen.
Men vintern förgick oeh Lörd
växte allt större samt tilltog med
hvarje dag i visdom och klokhet,
Axels älskling och sällskap un-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
