Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30
livitd sfltl han llnldo iWlnin Mr nil
döma rRttvist.
— Tacken ilot oiltr, herre konung,
sü lit mig i morgon kouimn till
rätts-sessionen, sn skull jng nfgörn sike|l.
Da således (le liAila mllniiorna dou
nnilra morgonen kommo infor
konungen, sade f.ill-Variii U:
Låt dock Äfven hithcnitn låret,
om hvilket j tvisten.
I)å hemtade ulan in fåret neil
Lill-Vargon täckte det hett odi hållet med
ett hvit| kläde, bA utt man ej kunde
se det ringaste deraf. Derpå sporde
han do liådii männerna och sade:
— Fåret hur Vid ena örat en liran
Hick. Hvilken af eder kan säga mig
om det är vid det högrn eller venstra?
Då svarade den, 8orn hade tagit
fåret från den andni:
- Vid venstra.
Men den undra stulo t
— Den hur hvarken vid högra eller
venstra örat cn fläck, titan båda
öro-ucn äro alldeles lika.
Da droM Lill*Vargön hört klädet
från fåret och. en och hvur hctraktudo
ilet, mon det hade ingen hrun fläck,
utiiii hådn öronen voro liviui, det etui
likt det undra. Dä såg mun att den
anklagade vnr tjufven; åt den undra
Idef fåret återlcmnadt och tjufven
måste ännu dertill gifva honom fem
andra får.
Konungen beundrade Lill-Vargens
förstånd och tyckte för hvarje dag allt
mera om honom ; jn, han ville göra
honom till siu första minister. Mon
Lill-Vargen lindé åter engång sött
efter sin ujupouros; då såg ban, nit dess
blad begy||nte blifva belt bleka oeli
vissnade. Derpå igenkände han att
Kinka vur sjuk. Dä lät hnn icke
mera hålla sig tillhaka, utan lind
konungen om tillåtelse ntt gå. Konungen
gaf den, mon med verklig ledsnad. ty
han ville ogerna mista sitt angenäma
sällskap. Lill-Vargen gick emellertid
om morgonen ur slottet och ville äter
spänna sin gumse för den lilla vagnen,
men i stället för gumsen stod der cn
präktig h.lst, som hade silfversk|ir med
guldsötn.
— Den skall tillhöra dig, sade
konungen.
Sodan tog Lill-Vargen ännu ön
liten silverkorg med gnldhnndtng,
hvilken han låtit förfärdiga sig uf
silfver-hästskim. hvilken konungen lindé skänkt
honom ntnnfDr staden. Derpå tog lian
afsked och rol full uf längtan oniot
hemmet,
Mon undertiden lindé sjötuRntten
mycket förargat sig deröfver, att
l.ill-Vargen hade förelagt dom en gåta,
hvilken de ej kundn löga. De hade
då dag och nntt aret ut tänkt lit en
annan, hvilken de ville förelägga
honörn. Då ban 1111 kom ridande och
ville blifva öfvcrförd, sade de:
— .la, vi skola nog föra dig öfver,
men vi skola gifva rlig en gåta. Kun
du lösn den åt oss, så skall du blifva
öfverför|| föv intet, men kan du det
icke, så gifver du oss din silfverkorg
i betalning.
— Nå. så låt höra, sade
Lill-Vargen.
Då sade den ene fiskaren:
— Det var engång en sjöman, som
skulle föra en korg mod kftl, en get
och cn varg öfver cn flod» mon hnas
båt var sä liten, att ban hvarje gäng
kunde öfverföra endast ea uf de tro.
Då betänkte sig den gode mannen
länge, hum ban borde bära sig åt.
Förde ban till först öfver kil korgen, så
åt vargen undertiden upp geten, mon
förde ban filrst öfver vargön, så åt
goten killen, och förde han ater först
geten öfver, så måste ban efter henne
öfverföra antingen kålen, och dou ål
gutou Upp, eller vargön, mon denne ät
Upp geten, medan han hemtade kålen.
Ändtligen hittade dock mannen på en
utväg och han förde tilia tre lyckligt
öfver, utan att någon blef uppäten,
men säg mig nu, hum ban bar siu ål?
Ack, det är icke svårt, sade
Lill-Vitrgcn; det har mill farmor ofta
berättat mig. Mannen öfverftirde först
geten, dä kunde icke vnrgen äta
kålen, sillan förde han Öfver kulen, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
