- Project Runeberg -  Trollsländan / N:o 1-51. 1869 /
109

(1867-1873)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

113

pb omsorgsfullt och arhctot sa
kärleksfullt uppå milli uiiilci sin sjukdom och
smärta.

Hör, tanto t sade den yngsta nr
grossörens dflttnir. Knn du gissa hvem
jng tänker pä med tiick ? Det Or jns»
ilen suni doktorn. Vore htm här. så
tror jag alt jag ville gifva honom en
kvss. ehlin| sur han än är; förty han
hår varit med att skaffa oss vàT lilln
lånte hit ned i ufton.

Den stackaren! svarade |linien
mildt, lian är så ensam oeh har
ingen som hryr sig om ntt förnöja
honom litet i afton. Oeh hvad Br julen
ftlr den ensamma?

— Tänkte du derpå? Stod din håg
till att hcredn enhvar som ilu mOtte
pä din väg en liten glädje, om det
stoll i din makt? hviskade rösten, och
så kom timken på ilen fattiga lilla
flickan tillhaka, och lade sig på
doktorns hjerta så att han suckade och
vä|n|e sig och sä hcfnun lian sig äter
i sitt rum. Men de lä minuter hade
liragt honom pä helt undra tankar.

— Jag rar sjelfvisk! siulc han
bedröfvad i det ban reste sig. — Jag
säg blott på mig sjelf och uiiu egen
glädje, derföre blid’ ljuset mig till
mörker hvar jag mötte tlet, och
derföre vände jag mig så hårdt och
kär-lckslöst frän det arma barnet som
sträckte sin bedjunde band emot mig.
Mon-uo hon verkligen föll och nioune hon
slUlte sig? Ett vänligt ord och cn
liten gåfva hade dock varit en ringa
ting Tör mig men hvem vet kanske
hade del varit mycket för henne?

Då klappade det tredje gången på
dörren och denna gång var det sä
tydligt och naturligt att det ej kunde
vara cn dröm. Pä doktorns: — kom
ini öppnade dörren sig och en rädd
barnslig stämma trängde sig in och
frågade, om det var här doktorn bodde.

— Jo det är sä, meu vänta litet,
mitt barn, sä skall jag tända Ijns!
sade doktorn vänligt. Det vnr något i
stämmans barnsliga klang som vnr i
öfverensstämmande med hans sista
tankar och stämde bonum ännu mildare,

oeh när ljuset vur tändt, stod för hans
Ögon en liteu fnttig varelse, som
påminde honom lefvande om den som
nyligen legal liouoni så tungt i
tankarna. Vänligt tog ban henne vid
handen för ntt dragn hcnno fram mot
ljuset, men med ett litet skri drog
barnet handen till sig oeli så förtäljde, hon
under tårnr titt det vurit en som hnde
stött, lienne så ntt bon fallit på de
glatta stenarna oeh stött sin unn. En
förbigående hade sagt henne alt det
bodde cn doktor häruppe och derföre
hnde hon stält oeli väntat och klappat
si länge dcrutnnför.

— Det är mitt eget verk! Min
julaftons gerning! tänkte doktorn och
barnets tårnr föllo tyngre på linns sinne
än män skulle trott • un en bårdhjertad
gammal doktor som hnde sett så
mycket af sådana saker. Men ban var
glad ntt bon jnst vnr kommen till
honom, lians fnckmässiga kallblodighet,
vann snart seger öfver hans känslor
och ban gaf sig lugnt tid att
undersöka skadan. Då instramcnternn.
kommo fram blef hon vttl ängslig, men di
doktorn had lienne gifva sig tillfreds
och lita på honom, ban skulle intet
ondt göra henne; då var det något på
engång så pålitligt och så kärt i hans
röst, att barnet såg tillitsfullt på
honom och lade sig tåligt ned på soffan
för att öfverlemna sig at lians
behandling. Och den godhet för den lilla
flickan med hvilken ban biide börjat
sitt arbete blef visserligen icke mindre
då hon med hjeltemod ntliöll den
smärtsamma behandlingen — armen vnr
nemligen bräckt ocb redan mycket
upp-svullen — ty ståndaktighet under
sådana förhållanden gör alltid intryck
på en doktors hjerta. Stora tårar
rullade ned öfver hennes ansigte, men
hon yttrade icke ett ord. förrän det
bela var förbi och armen förbunden.

Det vnr bra utt det blef färdigt,
ty del vnr en riktig katt pina! yttrade
hon, i det hon torkade sina ögon med
den friska handen.

— Vnr det så? Men nu är det dock
öfverståndet, svarade doktorn, i det

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 17:43:08 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/trollsl/1869/0113.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free