Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lir,
just ärnadc rusa på Kobert.
Men „kuug Kiuce14 gjorde
processen kort: Anföraren
Ludvig oåtspord, gick ban helt
modigt roed sin trotsiga mine
och sin lilla, stolta hålluiug
till de stridsfärdiga, och utan
att säga ett enda ord, tog ban
helt myndigt sin mindre bror
vid armen och placerade
honom i llickgardets leder, samt
gaf derpå Kobert en
smällande örfil, hvilken denne
ögonblickligen besvarade, och så
var tvekampen i gäng: de
brottades, de knuffade oeh
bultade hvarandra, dc tumlade om
i snön, och ingen vet huru
leken skulle slutats; ty de
större gossarne stodo, i stället för att
åtskilja dem, skrattande och
sågo pä, samt ropade blott:
„gå på, gå på bättre!" om ej
en af flickorna, hvilka
förgäfves bedt dem upphörn —
jag tror ändå det var lilla
Hilda, — sprungit, in till farfar och
bedt honom komma ut, hvilket
den gamle äfven gjorde och
med sitt kraftord åtskiljde de
båda Stridstupparne. Men
Kobert hade emellertid fått en
Stor blånad i pannan, och
William sin nya jacka sönderrifven;
och nu vankades bannor af
mammorna; men felet var
likväl från första början Roberts,
det intygade alla och det
upprepade helt bestämdt den
trygge Jolin, som hittills ej sagt
ott enda ord, men nog hade
en minnesbeta af Roberts snö-
boll som träffat honom så skarpt
i den lilla aktern, alt det
ömmade ännu, Frid och försoning
återställdes emellertid snart, och
andra så kallade stillare lekar
slutade denna dag.
Barnen önskade att påsken
aldrig skulle upphöra, sà
roligt hade de hos farfar och
så snäll var ban sjelf emot dem
alla. Sista aftonen samlade
ban hela den lilla skaran
både flickor och gossar, större
och mindre omkring sig, der
ban satt framför den
flammande brasan i sin stora länstol,
och visade (lem ott vackert,
med äkta perlor omgifvet
guldur, som redan hade tillhört
lians far i tiden, och lofvade
skänka det. nästa jul åt den al’
barnen, som pa allt sätt hade
varit snällast, flitigast och
uppmärksammast i skolan, samt
mot föräldrar och syskon
under den tiden. Farfar skulle
nog få veta det — sade han
— en fågel skulle sjunga det
i lians Örn på sjelfva
julaftonen, då de åter alla skulle
samlas på landet hos den gamle.
Det var väl en lång
pröfuings-tid de liaile på sig, ända ifrån
påsk till jul; men då man
enligt den gode Gudens bud
skulle vara god oeh lydig bela
lifvet igenom, ginge det nog an
att försöka det äfven dessa
månader. Och alla barnen
lofvade bjuda till, äfven lilla
Walter på farfars knä ropade:
-Walter är snäll, Walter är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
