Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
r
Ett kärleksfullt ||jerta hade
upphört uti slå, en stark arm
lindé fullbordat sitt arbete, un
god fnder bäddades ned i den
mörka mullen. Der stod en
moder vid grafven oeli sju sntå
barn, blandade sinn tårnr med
hennes. Åter föll en klar
droppe ned på väfven, men
delt "var ej så salig, så ljuf
som ilen förra; denna var
bitter och smög sig in bland de
svarta trådarne som ilå för
många år sedan in i den
mörka mullen.
Efter den svarta randen kom
der en gra i viifven oeb den
var ganska bred. Den
påminte om många dagars tunga
möda oeh inånga nätters
bittra sorg — ja, om verklig nöd,
om hungrande barn och en
moder, alltför svag för att
ensam kunna föda sä många små.
Nu var det svårt att tro oeh
hoppas, och bönen blef ett
enda ångestrop, men der fanns
sä mycket kärlek qvar och
efter hand kom der röda ränder
igen.
Träget arbete, nek sist en trogen hän
tjiira Jagen glad uc/igüra aftun skin.
limnell växte upp och
började göra nytta. Gud
välsignade jorden så att den åter
bar frukt och hoppet
återvände så småningom. Ilär ären
snöhvit rand. Der ligga både
röda, svarta, gråa och bruna
emellan sedan Jen syntes i
väfven. Den yngsta lilla
bäddades ned bredvid sin fader och
uppsteg som en ljus engel
höjden. Modren hnde nu
tvenne kära i himmelen alt tänka
ni och längta till oeh hvarje
jnrn som sade farväl, blef en
till i himmelen. Väfversknn
l vekt c att det blef tätt med
röda och hvita ränder. De
som voro i himmelen
blickade neil till henne så saliga oeli
sälla, skulle hon ej vara
trick-salu för det? (bd| de som
lefde, hade sin bergning, voro
goda oeh lyckliga menniskor
och älskade henne ömt,
skulle hon ej vara tacksam för
det? I)ct kom bruna ränder
igen. Arbete för eget
uppehälle, ibland tungt nog för den
aldriga handen, trött af
årslånga mödor. Men de röda
och hvita ränderna uteblefvo
ej; barnen voro nu sjelfva
fäder och mödrar och hade
egna hem och barnabarnen
kommo ofta och helsade pä den
gamla. Deras smekningar
gjorde henne godt; deras små
händer utplånade rynkorna i
hennes panna och kommo de
stora, förståndiga ögonen att
stråla af tacksamhet och lycka.
Söndagen kom ined stilla frid
och kloekors klang och då
tänkte den flitiga väfversknn på
den eviga sabbaten. Der var
många ränder i väfven oeh
underligt vacker var den, när
den blef färdig.
Borgmästarinnan granskade det
heniväf-da tyget. Det var icke
precis efter tändstickan, men del
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
