Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1 Ml
Jlgg, sn f]f modren, 111011 visste
icke sjelf liviid lion skulle tro,
lion tog ännu engång den
lilla penningen i handen, den
var något mindre iln ett 2fi
pennistyckc ochglånsteså
vackert.
— Mathias måste strax
springa med den till herrgården,
sade hon.
Gossarne hade
helst-behållit den vackra slanten, men
förstodo väl att det var rättast
att föra den tillbaka, hvarföre
Mathias, så snart ban ställt
soppan på, gick åstad.
Pa herrgården träffade han
lilla Ellen.
— Det var guld i
Spräck-laii, sade Mathias, oeh
uppvecklade långsamt en liten
lapp der han gömt sin skatt.
— Hvad säger du? frågade
Ellen förundrad.
— Der var guld i
Snräek-lan, fortfor Mathias, och mor
skickade mig bit med det,
hon visste nog att det skulle
vara ett. misstag.
— Ah min guldpenning,
utbrast Kilen förvånad.
— Axel, Axel, koin bit!
Axel kom springande.
— Kan du förstå någonting
sä underligt ! Mathias har
hittat min lilla guldpenning, (den
som jag fick af morbror),
inne i stackars Spräeklan.
Axel for några gånger med
handen genom sitt tjocka,
ljusa hår.
— Jlvad fanns det vidare
uti Spräeklnns kräfva?
frågade hnn.
— Hvita ärter, sade
Mathias.
— Matade du hönsen i gar,
syster?
— Ack jo, svarade Kilen,
och nu minns jag att jag
hade visat min penning åt
Höns-Brita och sedan stoppade den
i min ficka.
— Du liar af misstag kastat
ut den med ärterne oeli
stackars Spräeklan som var blind,
visste icke hvad ilen tog upp
med näbben: så liar det gått
till, sade Axel.
— Tag den tillbaka, sade
Mathias och räckte fram
penningen, men Kilen sköt näns
hand tillbaka och siule:
— Nej, behåll du den,
niorbror sade att vi fä göra med
dem hvad vi vilja, jag har cn
dylik i min låda ännu.
— Stackars Spräeklan var
blind och ändå förde den
lycka med sig i huset, sade Axel
då Mathias jublande sprang
hem.
— Mor, mor, guldpenningen
fä vi behålla! fotiaue gossen
redan på långt ball, nu
behöfver lilla Pehr inte mera lägga
sig hungrig. Den år väl
mycket väjd, nior?
— Ah jo, berätta mig nu
huru det gått till.
Mathias gjorde si och
modren sade: — hjelpen kominer
alltid i rattan tid, jag har pä
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
