Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
->02
med mig ät dess lilla unge, så i
blir den nog snäll!
— De ätn bara kött,
menade Gunnar, och du lär nog
akta dig att gå nära buren,
då du får böta huru den
mur-rar och piskar med svansen.
— Men jag går ändå!
återtog Agnes envist, du soui
äten sådan kruka, kan hälla dig
på afstånd om du vill, jag
tänker inte låta skrämma mig,
jag — om den morrar aldrig
så mycket.
— Vi få väl sel sade
Gunnar lugnt, ban ville ej längre
disputera med sin lilla,
envisa syster, som ban nog visste
sällan gaf vika, utan att
pappa eller mamma blandade sig
i samtalet, oeh som redan
mån-gengång fått bannor för sin
motsägelseanda ocb envishet.
Nu inkom fadren, och de
bada barnen började öfverhopa
honom uicd böner uti han
skulle taga dem med sig för att
se pä menageriet, — och hatt lof- (
våde det slutligen, men med
vilkor att de skulle vara
mycket snälla, och att isynnerhet
den lilla, (|försigtiga,
oförvåg-lta Agnes, icke slcullc gä för
nära btirariie; oeh belt
lyckliga lofvade barnen allt. Lilla
Agnes jublade och påkläddes
skyndsamt sin bruna pidc.tot,
saml den nya, näpna* hvita
an-gora-mössan som moster
Mimmi gifvit till hennes födelsedag,
och som var hennes lust oeh
fröjd, och da bon stack sina
små händer i den lilla, mjuka
angora-mullen som hade följt
med mössan, kände hon sig
belt förtjust, ty hon, liksom
de flesta bur o tyckte om
vackra kläder, och småherrskapet
begaf sig å väg med fadren,
pratande, skrattande och vid
det yppersta lynne, hvilket
ytterligare förhöjdes då de der
iiå gatan mötte en bonde frän
landet, som uppmärksamt
betraktade Agnes, der bon för
att skydda sig för ilen
bländande solen som lyste henne
rakt i ansigtet, hade höjt upp
den ena lilla handen, med den
hvita, långhåriga, siikcsmjuka
muffen, hvilken sålunda
tjenade henne, till et I slags parasol.
Bonden stannade, gapade, och
yttrade, i det ban pekade pä
Agnes, till sin
följeslagerska: — Nej, sc på slikdan
en vante! lian hade nemligen
tagit den hvita, eleganta
muffen för en vante, livad förstod
! han båttre, stackars bondfar
från landet! menade Agnes
hjertligt skrattande. De
gingo emellertid muntert framåt,
samt blefvo likväl litet,
tystare och liksom
allvarlignrestäni-dti dä de närmade sig det
ställe, hvarest de vilda djuren
höllos fängslade, i sina burar.
Redan pa afstånd hörde de ett
doft dän, liksom en aflägsen
åska; det var Lejonens
rytande, hvarmed blandades tle
hemska ljuden af de öfriga dju-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
