Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
211*
Ylim fördelades i skiljda
|Mill ier: skogen genomsöktes
hvarje sten ocli klyfta
granskades dagen led — solen
sjönk i all sin prakt lit i sin
I iii r pu rbädd, ocli ulirötlnde
I|ppgåfvo en del af byamännen
nlli letande, åtminstone för i
ilag. Blott uAgra få lofvade
bistå den olyckliga modren,
sinn tillika ined lilla Gustaf
skulle söka liela natten.
.Sà skedde oek.
Modershjertat kände ingen trötthet:
med sönderrifiia kläder och
upplöst hår, irrade hon
ångest fullt ropande omkring, ej
aktade hon de trädgrenar som
slogo henne i ansigtet, ej de
lOrnhuskar, som ref v o hennes
kläder oeh hår, samt stuugo
||ennes händer, ett skarpare
törne stack henne i hjertat!
Troget biträdde henne den
raske, outtröttelige Gustaf, som
med nämndemannens stora,
duktiga hund Waiuo,
hvilken var lians synnerliga vän.
vandrade på de mest obanade
stigar, och ej ville söka någon
hvila, innan han skulle finna
den käre, lille brödren; ocb
(let måste ske, en stätnnm
inom honom ropade det högt.
l)et led nu mot midnatt,
hvilken om sommarn i norden
beslår i skymning. En och
annan blek stjerna tändes ini
den molnfria himmelen, alla
skogens tusende röster bilde
tystnat, blott en ensam fågel
lät ännu böra ett sakta qvit-
ter, Och från långt i fjerran
hördes några afbrutna toner
af talltrastens melodiska slag.
Men huru bela skogen
doftade uf ungt björklöf,
vårgrönska. oeh blommande hägg! dei
skulle varit en vällust att
njuta det’, om sinnet ej varit så
upptaget al oro och
bckynt-; mer.
Efterhand slocknade de
vän-j liga stjernorna, och den
första, röila Strimman uppsteg i
öster, fåglarne vaknade och
bela naturen beredde sig till
nytt lil’!
Redan hade man uppgifvit
aili hopp att Unna den
för-t svunne, till och med i den
arma, halft vansinniga modrens
hjerta började misströstan
insmyga sig. då man pä engång
bör det glada skallet af
|lundell som åtföljt den raske
Gu-staf, och hans eget, gälla rop,
hvilket snart lockade albi de
spridda sökande på eu punkt.
Med nyväckt hopp, genom
snår och törnen störtade
modren ditåt, oeh se! — djupt
inne i skogen, invid en stor
sten, hvilken bildat liksom ett
slags klyfiu, sågs lilla Henrik
i sin lilla skjorta, oskadd och
sofvande så sött, som endast
blommor ocb barn kunna
sofva, jiå en bädd af torrt löf
ocli mossa, med cn del af
|öfven liksom ett värmande
täcke på sina små, bara fötter
rich späda lemmar. Hvilken
moders hand hade väl kunnat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
