Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7
Det förklarade, liögt id lig»
lugnet vnr icke hennes
bestyr-gnuunn, hvnrdnglign sätt. Och
dock, när Lasse liten med
klappande hjerta blickade upp,
0 I dä kände ban godt igen
sin egen älskade moders
fromma, vänliga ögon och sjönk
1 hennes famn.
Då hof andehamnen upp sin
röst, ljuf såsom den ljufvaste
tonen från eolsharpans af
ve-etnnvinden smekta strängar,
och talade och sade: — Min
stackars, stackars lilla gosse!
tlu har förblifvit god och
rättskaffens* änskönt du lidit
mycket, och derför år oss den
nåden förunnad att träffas här i
natt; och hon böjde sig ned
och kysste honom ömt,
innerligt, såaoin endast cn moder
kysser sitt efter långa års
skilsmessa återfunna, i nöd och
bekymmer sladda barn.
En känsla nf outsäglig frid
spred sig i Lasses hjerta, lian
lindade sina annar kring
modrens hals, de gingo in i
granriskojan, sø|n vid denis
inträlie uppfylldes at’ett klart ljus,
och di- satte sig bredvid
bordet, der den gamla bibeln med
pari den tolftes bild i permen
låg uppslagen.
Ilär talades de vid om
fordna dagar. Lasses moder
berättade honom om de sällns
boningar, dem bon nu
bebodde, och sade att också Lasses
fader var deruppe, der ban
satt vid sin konungs, Carl den
tolftes, sida, och tiden förgick
under gladt, förtroligt
samspråk.
— Nu är nattens första väkt
förbi; vi måste skiljas, snde
slutligen Lasses moder.
— O, leinnn mig icke! Tng
mig med dig till det
obekanta landet dit du far, utropade
Lasse liten och brast ut i
bittert gråt, här är jag så
ensam, så alla i vägen.
— Fördrag tålmodigt hvad
dig är förelagdt, och vi
återse hvarandra, svarade modren
med stilla vemod, nu inåste
vi skiljas.
— O, moder! moder!
öfvergif tnig icke! här bar jag det
sä tungt, så svårt...
Då lutade den bleka
ande-hamnen sig tankfull ned öfver
Lasse liten, dess strålande,
ljufva ögonpar öfverdrogs af
ett fuktigt skimmer, och en
stor, glänsande, tår droppade
ner i den gamla bibeln.
— Välan, så följ mig! sade.
hon med af rörelse darrande
stämma. Jng vet det, här är
du utan lutld eller skyld.
Jungfru Maria deruppe skall
mana godt för oes. Men
skyndom I tiden förgår.
Vid det hon sa talade,
rörde bon med sinn hvita vingar
lått vid Lasses skuldror Och
fattade hans hand.
De gingo ut ur gran
riskojan och sväfvade fram öfver
hnfreiandet in i ringen bland
de lekande små barnen, höjde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
