Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
37(1
åkern att söka maskar; meu på en
gång sniie lian, att lian glömt
någonting. Han flög nu |ins|igt: till
fönstret, framför hvilket ostarne lågo oeh
lat sig val Rtnnkii. I)a hun var matt,
flög hnn åler bort.
N»r nu mntmoitern kom oeh 6åg
efter sinn ostar, murklo hon, att något
djur atit uf dem. .Dufvorna kunna
cj linfvu gjort det, tänkte hon, de Äro
så nöjdn med den födu de få, oeh
hufva aldrig stulit någonting ifrån mig,
det måste hufva varit katten." Den
stackars katten som hörde hvad
matmodern s|tile, kom jnmnnde fram för
att hetygu sin oskuld, mon matmodern
tog eu qvast, för att tukta den och
då sprang den bort.
En iiiimin dag, då dufvorna och
korpen sutto vid fönstret och flickan
innladc dem, såg ban någonting
glänsande ligga på hordot, det var en
guldring, som tillhörde husbonden.
Den bchngude korpen och han sude:
„den måste jag hafva." När dufvornn
sedan sutto på åkern sade han derföre:
„Jng har glömt någonting.’’ Scdnn
flög han till fönstret och som det stod
öppet och ingen var i rummet, flög
han in, tog ringen i näbben och sut|e
sig i en vrå på gärden oeh ville svAljn
ned don; men då hnn ej kunde det,
så gOmde lain ilen i sunden. Ingen
hade sett honom, utom katten, som
logut under knkelngiion oeh låtsat
sofva.
Straxt dorpà kom husbonden in i
rummet, för att tuga sin ring. l)i
ilen ej vnr der frågade ban sin fru,
men bon visste ingenting derom,
se-dun frågade lian sin dotter, men hon
visste ej heller någonting.
— Katten kan väl oj hafva ätit
den, snde dc, det Ar dock oerhördt.
Deu hur visserligen snnitut ett och
nn-nat, men ringar har den aldrig stulit.
Då kom katten fram oe.lt jiimnde och
sprang till dörren, som om den ville
säga, att de skulle följa med den.
Husbonden funderade en stund och
snde scdnn:
— Få se, oin cj den svartn dufvan,
sotn dock ej är nnnnt ttn en förklädd
korp, stulit ringen.
Då juuinde katten allt hårdare, så
att husbonden slutligen öppnade
dörren för den, då sprang den ett par
steg fru må: och såg sig sodan om, att
mun skulle följa den. Då gingo
husbonden oeh matmodern och derns
dotter med den oeh undnide hvart katten
skulle (Äro dem. Men den förde dorn
öfver gården till ett hörn, der
skrapade den i sunden oeh drog fram
ringen. Nu såg mun, utt korpen måste
hafva varit tjufven.
— Vänta, du skall väl få ditt straff,
sade husbonden.
Då hans dotter följnnde dag åter
mutade dufvorna, lät hnn ställa ett
bäcken med glödande kol på bordet.
Då korpen såg detta, tänkte ban: ..Tag
miste hufva min del deraf." DL flög
hnn till åkern med dufvorna och sade:
.Jag har glömt någonting", sednn
Hög han till fönstret och som ingen
var i rummet flög han in. tog ett kol
ocli sväljde, på ögonblicket ned det.
Mon kolet brände upp lilius linls ocli
hun kuude ej mom uå fönstret. Unn
föll ned på golfvet och dog en
jemmerlig död. Mon husbonden, som stått
bakom dörren oeh sett allt genom
nyckelhålet. log honom oeh knstndc ul
honom på Inmlsvägen och snde:
— Tjufven kun ej förneka sin
natur, om han är itu så sedesam till
sitt yttre.
Mon dufvornn, för hvilkn katten
berättade hela historien, togo sig
derefter till vara ftir korpnrnc och slöto
aldrig mera vänskap med dem.
HELSINGFORS,
Theodor Sorierholms boktryckeri, ISO9.
Förctedt L. JlrimbHrgrr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
