Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
371)
Pl den i skuggan vuxna blommans blad;
Här lärde hon sig först att älska ljuset.
O, hvem har hennes ljufva doft förglömt,
Fastän hon stod sà bortskymd derfürinnan?
Hvem kunde älska säsom hon så ömt?
Hvem har ett mera trofast hjerta gömt
I alla tider, än den finska qvinnan?
Men när den skugga, der hon vuxit opp,
Liksom en slöja lyfts frän hennes änne,
Långt rikare utvecklas hennes knopp,
Och verlden vidgar sig för hennes hopp,
Och lifvets pligter klarna upp för henne.
Romanen är ej mer den enda verld,
Der folken kämpa inför hennes öga;
Kastrullen, porlande på hemmets härd,
Är ej för henne mer den enda fjärd,
Der sig naturens små najader löga.
År derför hennes öga mindre blått?
Ha rosorna förblekts på hennes kinder?
Är hennes hjerta derför mindre godt?
Är hennes soppa saltad utan mått?
Har liennes hvita byke fått förhinder?
Pä dessa frågor svara leende
Femhundrade, som miqnas lexans timmar.
Bland dem så mången nu id lycklig 6e
Som flitig husmor, öm och rodnande
Omhulda skaran, som kring henne stimmar.
Ack, mången vissnat i de flydda år,
Och mången blommar nu i fjerran dalar,
Men än i dag en krans oss återstår
Af dem, som knoppats här i lifvets vår
Och vecklats ut i dessa lärosalar.
De minnas med ett tacksamt hjerta än
Sin hädangångna första vårdarinna,
Den outtröttligt moderliga vän,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
