Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
101
häcken stängfr ej (ncrii v fl gen
till slottet. Törnrnsa vantar
sin IwfriiifO,»illrt ile döda
minsarne skola ätcrviii-kas till
lifvet. — Prins Alnilin ined?
fi Agade jag. Ja. prins Alnilin
med, sade hoii- O, hvad jag sir
glnd 1 Nu vill jag sjunga igen:
.lasr vet en vän, som jag har
kär.
När daggens perlor glittra.
Jag törs ej säga hvem hon är,
Det kan hans fröjd förbittra.
Han är en furu hög oeli mörk,
Och jag är blott en fattig björk,
Der himlens fåglar qvittra.
(Slut följer).
Gustaf den andre Adolf.
(ForU. fr. n:o 12.)
Katolikernas hopp, att nu
en bättre dag skulle randas
för deras sak, uppfyl|les icke,
ty trots sina förluster var den
svenska hären ling stark alt
fortfarande skydda Nürnberg.
Wallenstein insåg detta men
var för egensinnig alt nftåira;
således började det förin
svältkriget igen. Gustaf Adolf
fattade då sitt beslut, samt
lågade bort, qvarlemna||de en del
af sina soldater I ill stadens
försvar. Kort derefter bröt
äfven Wallenstein upp, då ett
längre dröjsmål endast
skulle ytterligare skadat honom;
han vände sig i stället mot
norra Tyskland för att
betvinga de protestantiska
småfurstarne, krossa de spridda
truppafdelningar,) som förlagts pa
vigtigare punkter samt
afskära Gustaf Adolf vågen till
0-stersjön. Planen var väl
uttänkt men strandade mol det
envisa motstånd, som de
kejserlige öfver aili erforo;
harmsen kastade Wallenstein sig
omsider öfver Saxeri. Lika
som då Tilly hotade landet
med förstöring skref
kurfursten äfven nu och bönföll om
hjelp al Gustaf Adolf, hvilken
ej försummade ett ögonblick
att ila till sin bandsförVaudts
undsättning. Invånarne
helsade räddaren med en
förtjusning utan alla gränser saml
väckte den ädle och ödmjuke
furstens missnöje genom sin
öfverdrifna vördnad. Denna
menighet, sade han till sina
närmaste, bemöter mig, såsom
vore jag den ende hvilken kan
hjelpa. Gud skall måhända
snart nog straita deras
afguderi och mig som är
föremålet derför, och visa att äfven
jag är en svag och dödlig
menniska.
I Saxen stodo ru Gustaf
A-dolf och Wallenstein ful I
rustade mot hvarandra. Den
förre var i början betydligt
svagare och undvek derföre en
drabbning på öppna fältet;
att. äter angripa hans
fästningar, dertill hade Wallenstein
ingen lust. Årstiden var sen
och kölden tilllog; det syntes,
som skulle den vanliga hvilan
i vinterqvarter tillstunda.
O-verksainhct behagade dock ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
