Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
143
.it att pappa sir lionitnn. Dä
glömmer visst, postiljonen
alla sina mödor, och säkert
sofver lian ovaggad ilen natten.
Men nu hör jag post hornet
ljuda! Tu, tututu, tutu!
Posten kommer! Få se om jag
har bref, få se 0111 du har
bref! Til tutu! Nu far den
vidare, ut i vida verlden, så
långt vägen räcker —skall
den hemta sorg eller glädje
med sig? Hvardera, så länge
verlden står. —
__-il —
Naturbilder
nf ltannnl.
4. Blommorna pà ängen.
Solen går upp. Den täta
dimma, som naturen under
natten dragit öfver sig
likasom ett täcke, bort lyftat-
sakta af morgonens påpassliga
tjcnsteandar, de lätta
vindfläg-tarnn. Jorden uppvaknar
å-ter till lif och himlen helsar
henne med en vann solstråle:
godmorgon!
Grässtråen på ängen räta
på sig de små blommorna
öppna sina ögon. En sakta
hviskning går öfver allt genom
ängen. Den låter gom en
morgonbön. — Der ifrån tufvan
Hygcr en liten piplärka upp
och slår i deri fria rymden
några höga, klara driller,
sjunger ett högt amen till den
tysta bönen.
Som ett svar derpå kastar
solen sitt sken öfver alla de
tusen daggpcrlornn. Ser du hur
bela ängen skimrar!
Vid randen af ilen lilla
skogsdungen derborta utandas
den oskuldsskärn liljekonvaljen
siu halft friska, halft
vemodiga vällukt; gullvifcorna
sprida sina solvarma dofter vida
ikring; mellan tufvorna blicka
här och der några ljusblåa
violer och le så gladt, så ljuft,
som blott den blomnia kan le,
hvilken bår hiuunelens färg
afspeglad i sin kalk; der
glänsa de höggtila riinnnklerna,
strödda öfver ängen likasom små
stjernor; och hår doftar det
igen så innerligen godt,
fastän jag ej kan få sigte på
någon blomma; när allt går
omkring, så är det blott ett fult
obetydligt gräs, hvars namn
endast naturforskarna bry sig
om, hvilkwt fått förmåga att
släda med denna vällukt, men
hvilket sjelft hör till „dc
glömda på jorden"; kanske likväl
just derföre dess doft är så
innerlig. Der står*en tufva
alldeles blå af idel små
Förgätmigej; hår åter en annan,
som i klädt sig 1 eronikam
ännu djupare blå drägt; och
derborta slutligen blomma de
gredelina gökärterna (Orobus) och
nunneörten (Corydalis). —
Ännu en af „dc glömda på
jorden", om hvilken skalden
skrifvit så vackert! Det är
den anspråkslösa, oansenliga
daggkoppen. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
