Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14(1
sökte resa sig upp ocli stödde
derföre båda händerna mot
marken, då — hvad var det
soin låg ]ångst bort inne i
snåret? En postväska! Ocli en
puukkoknif! Postiljonen
||||||gaf ett fröjderop, ban hade
glömt smärtan i hufvudet. Nu
skulle kanske ett. bevis
kunna uppställas, nu slculle
måhända röfrnrne upptäckas ocli
han sjelf frikännas! Så gick
det också. Knifven blef
igenkänd såsom tillhörande en
arbetskarl förut en gång
anklagad för stöld, mannen
bekände sitt brott, angaf sin
med-brottsling och postiljonen vann
atcr förtroende.
En gammal postiljon
berättade en gånir 0111 en liten vän
i i •
som ban hade, någonstädes i
landsorten, en liten ömhjertad
Hicka som tyckte synd om
gubben, bon brukade ofta stå
vid porten, när det var kallt
och ruskigt, med cti gins vin,
det hon räckte postiljonen, då
ban stadnade; det värmde så
skönt det värnide både de
stelnade lemmarne och det
gamla postiljonhjertat. Den tiden
fanns ännu icke de
förträffliga basehlykernii, utan
postiljonen måste sitta och frysa om
öronen, stackars karl. En
bister vintermorgon, kort före
jul, stod den lilla flickan åter
i porten. Föret var dåligt
skjutshästen trött, det dröjde
länge innan posten kom; hon
fick stå en god stund och fry-
sa, den lilla. Ändteligen ljöd
posthornet: intil tututu tum!
Flickan sprang fram; med den
ena handen tog hon emot
väskan, med ilen andra räckte
hon upp ett litet paketf.
„Dct är till postiljon" sade
hon och nickade åt honom,
^postiljon fryser så om
öronen när det år kallt."
Postiljonen öppnade det
lilla pnkettct, det var en varm
yllelångduk, stickad af groft,
mjukt ullgarn. Ett Ijudeligt
tu tututu! skallndc från
posthornet, det var postiljonens
tack och flickan stod i porten
och nickade så gladt når
gubben lindade den sköna duken
om hals och hufvud.
Sådana små vänner ha’ ej alla
po-stiljoner.
Skall jag säga er hvem soin
blir allra gladast når posten
kommer? Jo, det äro de små,
som sitta i den låga,
instängda kammaren, i staden; det
ä-ro de barn som så sällan få
vara tillsammans med sin
pappa. De vänta med otålighet
på den stund då postiljonen
stadnar i staden och pappa
kommer hem. livad ban tlå
är genonit rött oeh frusen oeh
hungrig! Medan
postiljonmam-ma tillagar varmt kaffe oeh
dukar bordet, sitter
postiljonpappa framför hrasan, hvilar
och värmer sig orh pratar med
de små, som fråga tusen
frågor och berätta tusen saker
och allt emellanåt glädja sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
