Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
183
ät allting, Slutligen sprnng
hon till brödren.
.Snälla gndn Herbert, gif
mig en liten slant, bnrn en
liten en, jng hörde nf Mari ntt
hagaren, der nere, just nu fött
sinn pepparkakor ur ugnen,"
Herbert tog genast en liten
silfverglnnt oeh lade den i
systrens hand. Ilon kysste och
smekte honom och sprang
å-ter sin väg. Då jng eedan
berättade denna lilla händelse för
min far, snde ban: — din
knm-rnt måste vnrn en god gosse,
sig sjelf unnar hnn icke
något nöje, men af sina svårt
förvärfvade penningar, gifver
han gladt och villigt åt sin
ül-In syster."
En dng, fram på vintern,
hade Herbert oeh jng gått till
en lärare, som bodde en verst
utom staden. Då vi
återvände, var det redan mörkt.
Herbert snde skämtande; tänk om
vi nu blefve öfverraskade af
vargar." Några vargar hade,
nemligen, nyligen trängt sig
iu i ett fårhus på en egendom
nära staden, .ing svarade
också skämtande: — då skulle vi
tappert strida, sida vid sida."
„Soin David oeh Jonathan,"
snde. Herbert.
Jng ämnade svara, då i
detsamma någonting rörde sig
bakom en enrisbuske.
»Der år vurgen!" ropade
Herbert skrattande, men
tyst-nnde plötsligt oeh stannade,
ty en varg rusade verkligen
fram. Jag nästan stelnnde
af fnsn, men Herbert tog sin
spatserkäpp och ropade till mig;
spring fort hem, jag skall
för-sökn kämpa med djuret!" Då
återfick jag min besinning och
kastande mig öfver en lång
stör som låg tvärs öfver
vägen ropade jag: ..nej! nej jng
kan ej lemna dig!"
Vargen tjöt och skällde oeh
sökte hoppa upp på Herbert
som endast svagt, kunde
försvara sig med sin veka
spatserkäpp; jag fattade kraftigt
tng om stören oeh gaf djuret det
ena slaget efter det andra:
nu vände det. sig mot mig,
hvarföre Herbert fick tid att
rycka en annan stör från ett
gärde oeh med gemensamma
krafter sökte vi nu döda eller
åtminstone förjaga vargen, allt.
under det vi högljudt ropade
|iå hjelp. Slutligen lyckades
det oekså Herbert att måtta
ett tungt slag mot vargens
hufvud, så ntt ban liflöfi sjönk ned
pa drifvan. I samma
ögonblick kommo också en mängd
menniskor med lyktor och
vn-pen, de lindé burt vårt
nödrop. Vi hade, utmattade af
skrämsel och ansträngning, satt
oss ned i snön. Då man nu,
vid lyktornas sken,
betraktade djuret, kom man under
fund med att det icke alls var
någon varg utan en — hund.
Några började redan
gäckas med oss. ocb andra voro
förtretade öfver att onödigtvis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
