Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2(56
villa hafvet. Jag föreställde i
mig alltid, att han måste
vara ditkastad af en jätte oeh
stil som ett kyrktorn i hafvet
med hisnande brådjup pä
albi sidor. Ibland försvann ban
alldeles i (öcknen, ibland åter
reste ban sig högre än
någonsin förr, när aflägsna föremål
förtonade sig i sjön och
syntes likasom upplyftade, ty så
ser det ut, når luften år litet
töcknig och solen står lågt.
Och då skeno ibland de röda
morgonskyarna så förunderligt
grannt på Pehr Maths sten,
6å att han glimmade som af
ehl i de blåst rimmiga vågor-
_ O O
na fjerran i hafvet.
En dag hade Pehr Maths
sten fått en invånare: der
rörde sig något på hans topp,
och det måste vara en jätte, ty
gestalten var en menniskas,men
såg ut att vara minst nio
alnar lång, der han stod med
utbredda armar mot
himlaranden. Flera dagar efteråt fick
jag veta, att en tiskargosse
klifvit upp på stenen, för att
söka sjöiågelägg (ty ban
hörde icke till majföreningen),
och när ban stod der,
förstorade han sig aå märkvärdigt
mot luften, att ban syntes
mycket större, än jättarna Baava
och Schampi.
Då fick jag lust att engång
i verlden se huru der månde
vara på en eå hemlighetsfull
sten, och efter det blåste en
lagom vestlig vind, att man
kunde segla både dit oeh
derifrån, fattade jag mod och
reste ut med min roddaregosse.
Det var en läng väg ditut,
nära två mil, och det blef allt
ödsligare på det öppna hafvet,
ju längre vi aflägsnade oss från
fiskarehyddorna på stranden.
Jag väntade, att Pehr Maths
sten skulle blifva allt större,
ju närmare vi kommo, och att
han slutigen skulle vexa till
ett stort berg. Men så var
det icke: ban krympte
snarare ihop, och när vi voro
honom belt nära, var ban knappt
större än en liten lada. Jag
märkte nu, att ban alltid sett
större ut på afstånd, ån ban
verkligen var, och det koin sig
af att han stod så ensam på
en slät yta mot himiuclens luft
bakom lionoin.
För att säga sanningen, var
ban på nära håll icke
underligare skapad, än mången
annan klippa på stranden. Men
den stöta ensligheten gaf
honom ändå något ovanligt och
högtidligt. Han hade stått der
så ensam i många, många år,
och i många, inånga år hade
hafvets rasande vågor
maktlösa brutit sig mot. hans sidor.
Hvad allt hade han icke sett
och öfverlefvat! Derföre var
h m så nött på norra sidan,
och gammal grå. mossa,
blandad med hafvets gröna slem,
betäckte nästan bela hans yta.
Otaliga fåglar hade
qvarlemnat hvita märken pa honom,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
