Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1
sora fallit nod. Stenregn!
skreko de halflärde herrarne. Ack,
alf menniskor kunna vara så
förskräckligt dumma oeh
vidskepliga! Likasom stenar kunde regna
från luften! Man skall ju vara
blind som en mullvad, för att
tro uppå sådant. — Och de
skrattade åi sådant enfaldigt prut.
Mon år 1811 hände sig, att
verkligen ett stort stenregn nedföll i
mellersta Frankrike. Jag tror,
att jag engång berättat er det.
— Ja, sade gossarne.
— Detta var ieke möjligt att
neka, ty flera hundra personer
hade sett det, ocb bland dem
funnos lärde män, som kunde
intyga, att saken hade sin
fullkomliga riktighet. Nu var det de
enfaldigas tur att skratta åt de
kloka. — Ah, sade de kloka, det
der är då ingenting underligt alls;
det ha vi vetat länge förut.
Likasom icke stenar kunde regna
från luften! Ack. att menniskor
kunna vara så dumma ocb tvifla
på sådant1
Emellertid hade nu
naturfor-skarne funnit den rätta
förklaringen. De förstodo nu, att mete-i
orerna, eldkulorna,stjernfallen äro
stenar, sora kretsa kring solen i
verldsrymden, och när de komma
för nära vår jord, blifva de
dragna till jorden och falla neil
uppå den. Och när de med stor
hastighet ila igenom luftkretsen,
fatta de ehl, liksom tändstickor
af gnidningen, och springa ofta
sönder. De mesta falla i oceanen 1
eller i ödemarkerna, men någon’
gång händer, att de falla i
närheten af menniskors boningar.
Och då bära de budskap till oss
från flen ändlösa rymden, der de
dittills Ini irrat förutan fäste uti
millioner år. Förstå ni nu hvad
stjernfallen äro?
— .la, sade gossarne.
— Sof då på saken, sade
magistern.
Gossarne gingo in till sitt
sofrum, ocb snart voro Carl Gustaf
och Knut Severin inne i sömnens
rike och trätte i drömmen om
hvem sora der skulle blifva
Per-sernes konung. Men Olle låg
vaken och kunde ej sofva. Der
fanns ingen gardin för fönstret,
och stjernorna skeno så klara in
genom rutan. Ack, tänkte Olle.
den sora engång finge flygn kring
solen och se henne riktigt nära!
Hvad der måste vara skönt och
varmt och ljust! Det vore något
förmer, än att vara Persernos
konung. Men att vara en sten —
hu! Och vid det att Olle tänkte
derpå, föllo hans trötta ögonlock
till hälften öfver de sömniga
ö-gonen.
I detsamma syntes ett
stjernfall, och en lång, fin strimma flög
öfver den blå natthimmelen. Rakt
in genom rutan Hög
stjernstriui-man, och strax stod en liten
silverglänsande flicka midti
kammaren.
— God afton, Olle, sade flen
lilla stjernflicknn.
— God afton, svarade Olle i
sömnen.
— Ser jag ut sora en sten?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
