Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
neil mot hafvet, anm brusade så
djupt lindor honom. När lian var
nnjr, hade han föresatt sig ntt
ve-xn nllt ii|i|i till himmelen, men
• lei fattades ilunu beständigt litet,
förrän han kunde komina dit, oeh
till slut vexte han ej mera i höjden,
ulan endast pä bredden. Mon
ändock stod lians håg till
himmelen: dit ville han ändock engång
hinna ifrån den törstiga jorden.
Nedanför Gråmossa låg nu
myrstacken, och den bette
å/iy-rebmy. Detta tyckte myrorna
vara ett skönt namn, de skämdes
att kalla den stack, ty då skulle
man ha ansett dem för stackare.
Det vnr cn fri republik, der
hvar-ochen medborgare arbetade för
det allmänna bästa och stridde
sotn hjeltar mot alla ormar,
torn-dyflnr och andra fiender. De
voro ett flitigt och laglydigt folk,
hvilket lände dem till stor heder,
men de kunde icke begripa
hvarför Gråmossa skulle vara så stor,
når de voro så små. Det
minsta barr, som föll nf Gråmossa,
var för dem som en timmerstock,
oeh deraf fingo dc ju virke att
bygga Myreborg.
Några af dem bådo klifvit
ända till toppen af Gråmossa, och
det var en hel dagsresa. Närde
kommo tillbaka, tyckte de sig ha
varit halfva vägen till mån. —
Gråmossa ville upp till
himmelen, snde dc. Huru kan man vara
så ofantligt stor och så ofantligt
dum!
Gråmossa hörde hvad de små
krypen tasslade vid hans rot ocb
såg neil på (lem ifrån höjden. —
Visst vill jag lill himlen, sade
ban. Ilär på jorden bitr jag
endast det hårda berget och ilen
eviga törsten.
— Nej, hör hvad ban säger,
sade myrorna till hvarandra. Han
skulle arbeta, som vi, för sitt
dagliga bröd och för tak öfver
hufvudet och hållas beskedligt på
jorden, der ban står fastvuxen
med sina rötter. Har man tak
oeh föda, behöfver man intet
himmelrike.
— Men det är likväl något,
som gör atl jag vill till
himmelen, sade Gråmossa. Ditåt
hat-jag stråfvat, alltsedan jag
valbarn.
Myrorna skrattade. — Vi
känna också några, som ville till
himmelen, sade de. Det var ett
sällskap bland oss, som hade
vingar och tog sig före att flyga på
äfventyr i det blå. De ville
kantänka icke hållas qvar och
arbeta pa denna simpla jord, ulan
företogo sig en lustresa mot
höjden, ocb slutet blef, att. de
plumsade alla i hafvet till mat åt
sikarna.
Gråmossa hörde pa krypen med
sitt stora majestätiska lugn och
tyckte det ej löna mödan att
svara dem: ban hade sina tankar för
sig. Myrorna fortfor ntt arbeta
och sträfva för sin utkomst på
denna jorden och begärde oj
något. bättre. Mon Gråmossa
fortfor ntt törsta och blef med
hvarje vinter gråare, tilldess att hans
nedersta grenar begynte att vissna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
