Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’274
den Öfver elden, derefter vAndc
hon sig till den gande mannen.
»Huru svag oeh blek ni ser ut!
Fryser ni", frågade hon
inedlid-snmt, »der ligger ju en gammal
mantel, den kan ni insvepa er
uti; icke ftr den för god tilldel",
tillade hon skrattande, oeh
tfto.k-te öfver honom med den grofva
klädespersedeln, »kanske här nu
snart, blir varmt, denna ved ftr
usel." Han stötte hennes hand
tillbaka oeh sade titan vrede, men
också utan vänlighet: »jag fryser
ej, gå bort." ,.Jag skall straxt
gå", sade Elsbeth godmodigt, och
hittade nu ett. slags käril som
liknade ett gammalt söndrigt fat;
dit hällde hon nu en del af det
varma vattnet och snde: »vi
skola nu tvätta bort det otftcka
blodet från eder panna. Finns här
ej någon svamp? Nå, då måste
jag väl begagna min
förklädes-snibb." Den gamle Poppel
måste väl ha varit mycket matt, ty
ban förhöll sig ganska stilla,
medan den lilla torkade bort blodet
från hans panna. Hennes mjuka
händer gledo också så lätt som
bomullstappar öfver den gamles
torra oeh skrynkliga hud. Men
blodet begynn te åter att rinna,
och Elsbeth utbrast: »ack, om
jag blott hade något spindelnät!"
Det. föll henne in alt hennes
moder brukade användn delta för
ntt stiHn blod. Denna
anspråkslösa önskan var också lätt nti
uppfylla i det gamla kyffet:
spindel vftfvnrne hängde täta som
gardiner Öfverallt, och snnrt lindé
Elsbeth, som icke var rädd för
spindlar, skaffat sig tillräckligt
deraf och lyckats ntt hämma
blodets vidare flytande. »Se så",
nu skall jag gå min väg; mår ni
icke bättre nu? gör ert hufvud
ej mera ondt?" »Nej",
brununn-de den gnnile, nästan vresigt, »gå
hem!" Hans ovänliga ton gjorde
Elsbeth ondt, hon haile dock
lioji-pnts ntt få höra ett vänligt ord
af honom ; hon vände sig sorgsen
om för att gå, men då hon i
dörren ännu en gång blickade på
den gamle, som låg der så
ensam i det dystra kyffet, så
kände hon ett djupt medlidande för
honom. Hon gick tillbaka och
räckte honom sin hand. »Arme
man", sade hon ovilkorligt,
»hafva då menniskorna varit mycket
stygga emot er?" Man for
plötsligt upp, så att hon förskräckt
drog sig undnn och trodde ntt
ban ville slå henne. Men ban
såg jiå henne med en sorgsen,
matt blick, ocb frågade: »huru
så, barn?" »Nå ja", sade hon
något förlägen, »när ni är så ond
och ledsen, och det är dock
julafton i öfvcrmorgon. Alla
menniskor, till och med de fattigaste
fröjda sig åt julen, oeh besöka
hvarandra. Jag tror att ni är
den endn i hein verlden som ej
firar någon jul." »Julafton",
sade den gamle dystert, »jng vet.
ej mem hvad det betyder." O,
det tror jng icke", ropade
Elsbeth; hon blef allt ifrignrc och
den gamle mannen såg allt mem
allvarlig och uppmärksam lit. »Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
