Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’290
ja, jay stod upp och ville ga till
dig och säga: „fader, jag hafver
syndat i himmelen och för dig.
Då du förjagade mig, insågjag att
Guds rättvisa vrede drabbade mig
och gerna hade jag velat dö, men
mitt lilla barn såg på mig med
ile små klara ögonen och
sträckte sina små bänder emot mig.
Dä vandrade jag omkring i
elände tills jag kom till en gård, der
jag fick tjenst och tilläts att
behålla barnet hos mig. Jag
arbetade troget och flitigt: jag tänkte
att jag ville godtgöra mot mitt
barn hvad jag hade förbrutit mot
min fader: jag ville uppfostra min
dotter i tukt och Herrans
förmaning och Gud vare lof, min
Elsbeth är nu ett lydigt och godt
barn. Jag har sedan ofta frågat
efter min fader, men ditt hus var
såldt och ingen visste hvad det
blifvit af dig. Då jag hade
förvärfvat så pass mycket ott jag
kunde lefva för mig sjelf, kom jag
med inin Elsbeth hit: jag hade
så läugc önskat, att ha’ ett eget
Item med mitt lilla barn. Här
hafva vi nu lefvat af våra
händers arbete, meu icke har jag trott
att Gud skulle vara så
barmhertig och återförena mig med min
fader. Ack, huru länge hafva vi
iekc varit nära hvarandra och
icke vetat af det!"
Äfven fadren berättade om den
sorgligt ensamma tid ban
getioin-lefvat. Derefter sutto »le der med
barnet emellan sig och allt var
frid och försoning.
Skolmästaren hade sakta smugit sig bort
och samlat ihop Here gossar och
flickor som önskade göra den
gamle Poppel en liten glädje.
Julträdet var nästan nedbrunnet, och
det klara månljuset strömmade in
genom fönstret; då uppstämdes af
ile klara liarna rösterna derute:
„ära vare Gud i höjden oeh frid
på jorden och menniskorna en
god vilja!"
Våren var tidig detta år.
In-| gen hade kunnat känna igen
Els-beths och hennes moders hydda
när de första rosorna blommade
i trädgården, ty så ståtlig hade
den nil blifvit, ined hvitmcnude
väggar, gröna fönsterposter och
ett tegeltak. En liten kammare
hade blifvit tillbyggd åt
morfa-dren samt ett stall åt åsnan. Meu
också skulle ingen kännt igen den
gamle Poppel, som nu kallades
herr Hall, då ban icke mera
i-klädd sin gamla pelsrock utan
snygga nya kläder satt på den
soliga bänken utanför dörren och
vänligt helsade hvarje
förbigående.
„Den gauilc mannen har blifvit
tio år yngre", ropade en
förbigående gosse. „Ilvad, tio? nej
tjugo", sade slagtarens Henrik,
som nu var mycket god vän med
deu gaiule,T..mun känner ju icke
mer igeu honom, så hygglig ser
ban ut!" — Hörde ni det", sade
skolmästaren leende, — han vnr
nemligen nu en trogen vän i
huset och brukade ofta sticka sig
in, — „är det ej en artighet?"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
