Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’325
sig såg han cli nytt land le sitt
härliga panorama fur hans
förvånade blickar. Aili såg det så
vackert oeh bördigt tit, och
deremot tycktes honom hans
hemtrakt oj hälften sd skön der på
den klippiga hafskusten. Och nu
doppade solen sitt gyllene klot i
hafvet derborta vid horizonten,
och skymningens slöja började
omsvepa jorden. Alfonso
skyndade tillbaka i den lugna dalen
och redde sig der ett läger
under tråden på en doftande
gräsmatta samt insomnade, setbin ban
förtrott sin själ i Guds haml.
Men hur’ det var och hur’ han
sof, tyckte han plötsligen, att
hela dalen blef som en stor sal, tull
af den ljusaste dager, och bergen
blefvo väggar, som skimrade af
renaste guld oeh silfver, och
blommorna blefvo sköna elfvor, som
sväfvade gungande på lätta
vindfläktar upp oeh ned omkring
honom; träden hade förvandlats till
skimrande polare, sotn upphuro
takets blåa hvalf, fullsatt med
gnistrande diamanter. Detta,
kunde amnn sägn, var grant, så ntt
det förslog! Förvånad gnuggade
Alfonso sig i ögonen, men
kunde omöjligen begripa hvarken
hvar ban befann sig oj heller
hvarifrån all denna härlighet
kommit. Bländad af det skimrande
skenet, höll ban handen för
ögonen och upptäckte då längst
borta, vid den stora salens ena vägg,
en thron, som strålade af den
sällsamma glansen från de
ädlaste bland ädla stenar. 1’å thro-
nen satt en liten furste, klädd i
purpur oeh gtlld, en den
präktigaste drägt, IM thronens många
trappsteg stodo de älskligaste små
ynglingar i nästan lika lysande
klädnad, bugande sig vid furstens
minsta ord och aktgifvande på
hans minsta vink. Öfver dom
höjde sig en klar blå
ihroiihim-mel, soln gaf åt det hela en
ännu mera lysande prägel.
Öfverallt svärmade dessutom omkring
i den stora salen stnå finurliga
män med röda mössor och
långa, hvita skägg. — Knappt hade
Alfonso i ört på sig, der ban
hvilade på en purpursammetssoffa,
innan genast en af de sköna
ljus-lockiga ynglingarne, sotn stodo
vid thronen, skyndade till honom,
bugade sig sirligt och sade med
en silfverklar stämma: »Hatts
Majestät, Bergskonungen Ådlnguld,
sänder genom mig sin vänliga
helsning till dig, Alfonso!"
Dervid bugade ban sig ånyo. Och
då Alfonso, sotn ej var vnn vid
sådana artighetsbetygelsor,
förvirrad stod upp, fattade den
sköna pngen, sotn dock var kanske
tre gånger mindre än Alfonso,
honom vid handen och gick fram
till Bergskonungens thron. All
denna härlighet oeh det ovanliga
starka skimret, som öfverallt stack
honom i ögonen, vållade, nit
Alfonso ej alls kunde lyfta sina
blickar på detta majestät, som
iliro-nade framför honom. Han
hörde blott en välljudande väldig
stämma, som tilltalade honom
sålunda: unge vän, frukta dig ej,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
