Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
välsignelse, vnr det denis glädje
neil stolthet ntt visn honom de
glänsande juvelerna och konung
Ezini gladdes att se sina döttrar
sä troget hevnra de anförtrodda
skatterna. Sa hade det fortgått
till den tidpunkt hvarom jng nil
berättar, och den goda feen
Vc-rit<5 hesökte ofta sinn älsklingar
och såg dem ständigt tillvexa i
skönhet oeh godhet..
En dag voro de tre
prinsessorna, soin vanligt, ute i
trädgården. Iris band kransar af
blommor för att dermed glädja
sin fader på hans följande dag
inträffande födelsedag och Celia
var henne behjclplig dermed, men
satt. drömmande och lyssnade till
huru den muntra bäcken
berättade om sina vandringsäfventyr
uppe bland skogens träd och ned
genom dalen mellan de sinå
täcka blommorna. Leila hade äfven
iijclpt sina systrar med deras
arbete, men nu ilado hon yr och
lätt genom parken för att fånga
en fjäril hvars guldskimrande
vingar väckt hennes
uppmärksamhet; hon ville ega den sköna
varelsen, och förföljde honom med
största ifver. Visst var Leila
lätt som en vind, men den
bevingade fjäriln gäckade dock
hennes bemödanden, oeh langa
salader hade bon redan fortsatt sin
jagt fåfängt. Hon var honom
ofta så nära att hon tyckte sig
blott behöfva utsträcka sin hund
och falla honom, - men åter
llydde hnn, oeli allt längre in
bland träden ilade Leda efter ho-
nom ... Utanför parken låg en
tät skog. Det var en urskog i
all sin högtidliga skönhet, mörk
och dyster af de skyhöga tråden,
hvilka kringslingrade uf buskar
och klångvextcr endast sparsamt
läto dagsljuset intränga; och
sällan blef denna skog beträdd nf
en mensklig fot. Hitåt flydde
Qäriln, och Leila, glömsk af
förbudet att aldrig beträda skogen,
klättrade öfver inuren för att
fortsätta sitt lopp efter fjäriln.
Vid ingången till Bkogen vnr
denna ännu ej sä tät att Leila ej
kunde följa den vackra
rymmarens flygt, men snart försvann
hon bland dc höga träden, och
skogens täthet hindrade henne
att följa honom ett enda steg
framåt; hon kunde ej ens se en
skymt af lians skimrande vingar.
Leila satte sig ned på marken
och gret, gret så bittert öfver att
den sköna flyktingen undgått
henne.
Då hörilc hon en vänlig röst
säga.till henne: »Gråt icke,
Leila! Ännu skall fjäriln bli din!"
llon vände sig om oeh såg
ingen, utom en för henne
fremmande fogel, hvilken satt i ott träd
och betraktade henne. Hon som
var van att vänligen umgås med
alla varelser i naturen neil att
förstå deras språk, fuLtade genast
att tlun tröstande rösten tillhörde
fogeln. Men hon for I for att
gråta, skakade nedslagen sitt
älskliga hufvud och sade till fogeln:
»Du som har vingar kan lätt
fånga honom, uicri jag kan ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
