Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’354
Jay vänder om min lykta, än mörk, än äter ljus;
Och sjöman ser min flamma i mörka hafvets brus
Och säger trygg: der blinkar Uangös öga!
Den vreda vägen rusar mot tornet utan rast
Och kan dock ej dess fasta murar skaka;
’Ty som en klippa står jag mot storm och böljor fast
Och vet min pligt, för andras väl att vaka.
Du menskobarn, var trofast, som jag, uti din håg,
Och lys de vilsefama på lifvets mörka våg,
Och trösta, lugna, älska och försaka!
Z. T.
Den hvita rosen.
Saga af Ada.
(Forts, fr n:o 43.)
En ilag hade hon vandrat
länge och satte sig, trött, att hvila
på en tufva i en vacker
grönskande småskog. Ilon var
bedröfvad och nedslagen; redan
hade hon varit borta från hemmet
en läng, lång tid, så tyckte hon
åtminstone, och ännu intet, intet
tecken af det som utgjorde
målet. för hennes sträfvan! Leila
gret, och heta tårar föllo ned på
rosen som hon bar vid sitt bröst.
Den doftade ännu lika skönt, ocb
dess utseende var lika friskt som
när den blef bruten: kanhända
var dock färgen en smula
blekare. Nu, som alltid, förde
blomman hennes tankar till det dyra
hcnuuet, och bon blef allt mera
sorgsen ju mer bon tänkte härpå.
När hon så satt bedröfvad och
drömmande, hörde hon tunga
suckar i sin närhet. Leila lyssnade
uppmärksamt, steg upp och föl-
jande efter ljudet, fann hon en
gammal mnn, som synbarligen
uttröttad ocb mycket sva?, låg på
marken. Ilon nalkades den
gamle och frågade skyggt hvad
honom fattades. Vid hennes ord
lyfte hnn upp hufvudet,
betraktade henne förvånad oeh sade:
»Om du vill göra mig den tjenst
att föra till mig en dryck vatten,
sä skall Guds välsignelse komma
öfver dig i rikt mått."
Leila som kort förut
varseblifva en källa i närheten, skyndade
dit, tagande i handen den
gamles hatt, som nedfallit i gräset,
fyllde denna med vatten ocb
ilade åter till gubben hvars läppar
bon uppfriskade med det klara
vattnet. Mannen var ytterst
utmattad, hans panna brände och
hans pulsar slogo med feberaktig
häftighet. Leila ville lindra hans
lidande och sprang äter till
källan i hvars kalla vatten hon
doppade sin näsduk, och lade sedan
i detta svalkande omslag på den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
