Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’355
arme gubbens hufvud. Oeh hon
hade älfven den glädjen att se
honom öppna de tillslutnft ögonen
och med tacksamma blickar lüna
hennes möda.
Han inslumrade derpå, och
Leila satt vid haus sida, troget
vaktande att intet skulle störa hans
slummer, och bortjagade flugor
och andra insekter, hvilka
svärmade kring honom i skogen,
Efter en stunds vederqvickande sömn,
uppvaknade den gamle och
betraktade metl rörda blickar den
lilla flickan vid sin sida, och
sade till henne: „Hnf tack, du
goda, käril barn, som bistått den
ensamma uttröttade vandraren!
Till tnig kom du likt en engel,
oeh räckte tnig lindring när
hoppet om mensklig hjelp just höll
på att svika mig. .lag var nära
att förtvilla — men nu vet jag
att Guil aldrig öfverger den som
tröstar på honom. Nu har jag
återfunnit nya krafter och kan
fortsätta min väg sedan jag
hvilat ut j oeh jag vill blott än ett
gång tacka dig; innerligt och
varmt tackar jan dig! Må Guds
rikaste välsignelse hvila öfver dig!
Ilan, den allsmäktige, den
kärleksrike, återgålde i rikaste mått
den kåi-|ekstjenst du bevisat mig!"
— Oeh härpå skiljdes Leila från
den gamle och fortsatte ånyo sin
färd.
När hon en dag vandrade långs
en slingrande gångstig genom
en skog, märkte hon huru en
fogel ängsligt flaxade kring ett träd,
och hon hörde ett svagt klagan-
de ljud. Leila nnlkades stället
och såg i trädet ett fogelbo, ur
hvilket en liten stackars
fogelun-gp nedfallit och låg nu hjelplös,
qvidande på marken. Den lilla
ungens moder flög oroligt
omkring, men vnr oförmögen ntt
hjelpa den lilla, oeh anropade
med sitt qvitter Leilas bistånd.
Och den godhjertnde flickan var
ej heller känslolös för de små
varelsernas böner, utan lyfte
var-snmt upp det stackars späda
kräket, oclt lade det uti dess mjuka
nätta bo; och modren tackade
Leila med ett gladt qvitt rande,
och de andra små ungarne i boet
pepr» äfven sitt hjertliga tack.
Öfverallt hvar hon vandrade,
frågte och sökte hon efter sin
förlorade skatt, men ännu fann
hon icke minsta spår; och
modlös gick hon en dag genom en
by der hon mötte en vänlig
qvinna sotn länge talade med henne,
och bjöd henne in i sin hydda,
undfägnande henne på bästn sått
med tunt och dryck. För henne
berätttnde Leila ock om sin
förlust och ändamålet med sin
vandring, och den inedtidsainmn
qvinnan lyssnade förvånad och
del-tagnnde dertill. När Leila sedan
skiljdes från henne, erhöll hnn
trenne mjuka sköna hvetebröd,
och beledsagad af hennes
uppriktiga välgångsönskningar begaf
bon sig åter bort.
Hon halle gått ett ganska långt
stycke framåt, när hon på vägen
fann en liten gosse som satt och
gret.
Leila gick till den lille och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
