Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
35ft
hvad underl rosen var ej mera
röd som när den bröts — dess
färg var hvit — bländande hvit.I
— Kung Ezim oeli alla dc andra
stodo stumma af förvåning oeli
undran, ty en dylik blomma
hade aldrig blomstrat förr.
Slutligen frågade konungen: »Hvad
betyder detta? Hvarifrån kominer
denna sköna blomma, hvars like
icke finnes?"
»Mins du," svarade honom
Ve-rité, »den ros som Iris bröt och
räckte Leila i afskedsstunden?
Jag gaf den förmåga att
bibehålla sig frisk, och under det år
Leila burit den har hennes
blickar dagligen hvilat på densamma
och hennes tårar af sorg och
längtan, kärlek och saknad, halva
fallit i dess kalk; dessa tårar hafva
småningom ocb omärkligt blekt
dess färg, hvilken sålunda
öfvergått från röd till hvit. — Jag
utsatte som ett vilkor, att Leila
för att godtgöra sin
obetänksnm-het ocb olydnad, skulle uppsöka
sitt förlorade smycke, eller
bringa en sällsynt dyrbarhet som
ersättning: hennes beting är
uppfylldt, ty hon har medfört en
blomma af ovanlig skönhet.
Leila bar skänkt, verlden och kung
Ezims trädgård ilen första hvita
ros!’’
Hvem kan skildra Leilas
glädje! Hon nedsjönk på knä
framför féen Verité, oförmögen ntt
säga ett ord. Äfven alla de
andra voro för mycket rörda alt
kunna tala, ocli våtide sig i stum
beundran till den sköna hvita ro-
sen som blomstrade så herrlig,
belyst af aftonsolens sista strålar.
Kung Ezim böjde sig ned för
att nogare betrakta
underbloni-mnn; men se, hvad glimmade
titi dess kalk? Der låg ott smycke,
lika skönt, lika strålande som det
förlorade; oeh utom sig af
häpnad vände sig kung Ezim till
Verité och frågade åter; »Hvad är
detta?" Med ett öfverjordiskt
leende tog Verité den dyrbara
stenen från blomman, vände sig till
Leila och sade: »Leila, du har
funnit ditt smycke — se här
återgifvet’ jag dig det!" Men Leila,
som icke kunde fatta detta, såg
tned största förvåning på henne,
och framstammade slutligen
darrande: »Jag fann det ej! Jag
c-ger ingen rätt dertill."
Men Verité slöt henne i sin
famn, kysste henne med innerlig
ömhet och sade: »Du eger rätt
dertill! Vill du vela när och
huru du funnit ilet, oeh hvaraf det
består? För hvarje gång du
gjorde en god handling, och för
hvarje gång du kärleksfullt hjelpte
den lidande, samlade du en skat.t
åt dig af glädje- och
tacksain-betstårar. Den sjuke svage
mannen som du bistod i skogen, det
förvillade barnet som du
återförde till hemmet, fogeln som du
återgaf dess unge, blommorna
hvilka du uppfriskade — alin,
alin välsignade dig och greto
glädjetårar öfver dig. Och sådana
tårar försvunno ej förgätna: dem
samlade en engel och smälte, dem
samman till en enda dyrbar ädel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
