Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
115
res pil, tänkte Sten. Ingen
annan än Matts brukar
örn-ljädrar i sina pilar. Hu, det
är styggt att se döda
menniskor! .. Jag undrar, om pilen
giltt tvärt igenom honom. —
Hvarpå Sten böjde sig ned
och rörde viel pilskaftet, för
att känna, om det satt hårdt.
Den förmente döde uppgaf
ett rop af smärta. Han hade
förmodligen varit afsvimmad
af blodförlust och vaknade nu
vid pilens vidrörande. Sten
tog till fötter, det mesta ban
kunde. Först långt derifrån
vågade ban stadna och se sig
om. Den sårade låg qvar på
isen, oeh Sten tyckte sig ännu
höra hans sakta klagan.
Matts hofslagares stuga
stod icke att finna; hon var
nedbränd, hon, som alla de
andra. Sten påminte sig, att
längre i skogen fanns ett skjul,
som Matts brukat begagna
till smedja, och begaf sig ditåt.
Riktigt, der fanns Matts, som
höll pä att sko en präktig
brun häst, medan en grann,
med silfver beslagen sadel låg
bredvid honom i snön.
Sten berättade sina äfventyr
och glömde icke litt omtala
den sårade mannen. — Jaså,
sade Matts, ban lefver ännu?
Jag låg gömd bakom en gran,
när de brände min stuga, och
när de redo bort, gaf min
goda båge knäppen åt en al’
de bäste. Se här hans häst:
det är en ypperlig vallack,
må du tro; en riddare skulle
alunda» mig den. och den är
ensam mera värd, än bela
min sluga. Men hvarför slog
du ej bofven ihjäl, när ban
ännu lefde? Du harjuett svärd!
— Det var så, ser du —
genmälde Sten, som icke
ville visa sig mindre manhaftig,
än Matts trodde om honom,
— det var så, att när vi sutto
i tornet, gjorde vi ett löfte till
den helige Sigfrid, att bevisa
en god gerning möt den förste
vi mötte, när vi väl
kommit. ut. Derför slog jag icke
ihjäl den rackarcn.
— Hahaha, skrattade Malts
hofslagare; det är munkprat.
Det hade ju varit en god
gerning, om du slagit ihjäl en
fiende.
— Men han var sårad och
halfdöd, invände Sten.
— Ja, hvad sen? sade Matts.
Kom hit, så skall du få se
min silfversnö. Den har jag
hittat pä trollberget: trollens
konung har tappat honom,
och han är så beskaffad, att
när man frågar honom,
svarar han ja eller nej! Se här!
Och Matts framtog ur sin
rensel en liten hästsko al silfver,
ej större, än alt han skulle ha
passat åt cn sex veckors lälc.
Ett snöre var fästadt vid skon,
oeh när man höll i snöret och
lät skon klinga mot berget,
hördes underliga ljud.
— Nå, sko, sade Matts, är
det rätt att skona sin fiende?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
