Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124
— Ja, ja! vi skola det!
sade gossarne glada.
IJen gamle gubben
stoppn-de denis fickor, så många de
hade, fulla med frukter, och
då de hade fått tillräkligt
gingo de alla hem tillbaka till
den lilla köpingen och
berättade der hvad de hade
upplefvat, samt längtade riktigt ef-
C ~
ter nästa söndag.
Sagan om törnrosbusken.
Långt upp i höga nonien,
mänga, inånga mil frän oss,
som lefva i Finlands södra del,
står en liten koja vitl stranden
af en elf. Kojan är liten,
men hon ser så hemtrcflig och
så snygg ut, att nym nästan ej
kan gå förbi henne utan att
titta in oeh se hur’ det står
till och äta filbunke, oin det
är sommar, eller prata vid
bi asau oeh pertnns sken, om
det är vinter. Mon är
rödmålad och har hvit pipa, och der,
bredvid står allvarligt susande
några rönnar och en hägg och
skådade pä elf böljornas dans.
Myn under fönstrets små
vänliga rutor står en herrlig
rosenbuske, så stor, så präktig, med
doftrika blommor. Just nu,
när qvàllsolen kastar sitt
förgyllande purpurslciinmer på
den låga kojans sniä fönster,
nu glöda rosorna så vackert
röda, och rönnlöfven hviska
sakta med aftonvinden om
törnrosbuskens saga. Yri
skola lyssnn till dem.
Ännu långt förr än vi voro
födda, ja, kanske innan våra
föräldrar voro det, bodde i den
låga kojan en moder med sin
son, en rask och hurtig
yngling. Hon var nöjd och
lycklig, ty hennes son var lydig
och älskade henne högt. Hon
spann sitt lin och kardade sin
ull, och sonen giek glädtigt
vid plogen på åkern. Ilans
arm var stark, hans själ
vinglad, och hurtigt offrade ban
sina unga krafter för modrens
uppehälle. Det var så stilla,
gå fridfullt hos enkan och
hennes son, då någon om
sön-da’n helsade på hos dem, att
det riktigt gjorde en godt i
hjertat. Modren satt ofta om
söndagseftermiddagen och läste
ur bibeln på gungbrädet der
ute, och svalorna sutto
andäktigt |iå takåsen oeh höide på,
oeh högt i den blåa
sommarhimlens sky slog lärkan sin
drill till skaparens ära. — Så
förflöto några år i stilla ro.
Då kom plötsligen ett budskap,
att det var krig, att landets
ovän brutit öfver gränsen.
Fienden måste tillbakaslås, och
derför behöfdes soldater. Äfven
enkans son måste taga sin hand
från plogen och gripa till
geväret, äfven ban skyndade att
säga farväl åt sitt barndoms
hem, den låga kojan, att med
gladt mod värna fosterjorden,
allas vår älskade moder. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
