Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•191
i sitt Mod och som snart
hängde vid en stör pà åkern. Oeh
så gingo kråkans alla krigiska
planer opp i rök, oeh det
krutrök på köpet.
Da tuppen varsnade denna
sorgliga händelse, kände han
en kall kåre gå långsåt ryggen,
ja allt neil i benen, och hnn
böljade tänka efter, huru allt
här i lifvet är förgängelsen
underkastadt och huru lätt det
ändå kan vara att förpnssns
till en annan verld. Och lians
höga mod börjnde nllt mera
sjunka, och nllt mindre ofta
skakade ban på sitt röda
pipskägg. och kom någon liten
kyckling nära, så icke spnrknde
hnn till honom, som ban
vanligen brukade, utan sade blott
vänligt och sorgset: „knke1iku
mina små." För att
uppmuntra sig sjelf, flög ban der]|å
upp på gårdsplanket och
flaxade mod vingarne oeh ropade
ett Ijurleligt „kukcliku," men
likväl tyckte ban detta ljuda
så sorgligt, hemskt och hest.
Och det värsta var, att ban i
sitt inre tyckte sig höra skatan,
som skrattande ropade:
^högmod går för fall ha, ha, ha:
högmod går för fall!" Och
han blef allt dystrare till
sinnes. Oeh nil insåg ban
äfven, att det var bra
öfvermodigt gjort af honom att
bestämma om skatans död, då linns
egen måhända ej vnr långt
aflägsen. I detsamma hörde ban
en röst från kökstrappan, som
sade: Jonne, dn skall till
qvällen slagta ilen gamla tuppen
oeh tre kycklingar, ty det
kommer främmande." Oeh då
insåg tuppen, att hans sista stund
var kommen, och hnn gick till
sin son, den unge (inlltis, oeh
förmanade honom att aldrig
vara högfärdig och visade sitt
eget sorgliga öde, -ty," slutade,
han, „vi tuppar äro dock
intetan-nnt än lefvande mat för
menniskor||||, oeh hvilken stund det
dein behagar är vår sista. Och
derför böra vi noga taga hvar
stund i akt, som vi dväljas i
hönshuset och bland de våra
och sköta om våra kycklingar
och göra så, att vid vår död
hönarna gråta smärtans tårar,
ntt vårt namn af efterlefvande
blifver välsignadt, och att
icke, såsom hittills, ingen
saknadens suck höjes vid vår
hä-> danfärd.u
På eftermiddagen balshögg
Janne den gamle tuppen, som
ännn i dödsminuten
tillfogades den lians fåfänga sårande
smärtan, att skatan satt och
skrattade i ett närstående träd,
sägande: „ropa icke hoj,
förlän du är öfver bäcken!"
Men de små gråsparfvarne,
som hoppade omkring på
gården, sågo dervid upp och
talade sinsemellan: "skatan
tyckes verkligen vara en hjertlös
varelse. Det är en skam för
bela lifvet, att hon skrnttat åt
en annans död: fy, den
stygga skatan!" —al.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
