Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
21U
l’å eftermiddagen hade lion
redan feber, och rosorna på
hennes kinder fingo en mörkare
färg. Den godn modern srod
bekymrad vid sin „lilln pias"
sjuksäng. Ännu befarade man
dock ej något farligt. Natten
kom. och de hotande molnen
drogo dystrare och svartare
i orediga massor öfver staden.
Och de stygga kalla Häktarne
sprungo i vild lek kapp ined
hvarann i den vida skumma
rymden.
I flen lilla kammaren vid
Ludviksgatan, der Hanna oeh
Karl och (leras mamma
bodde, brinner ljus. Modren
vakar vid sin lilla älsklings
läger, öfver sin späda blomma,
som bon vårdat så ömt och
kärleksfullt. - Karl hade heller
ingen ro oeh tänkte knappt på
namnsdagsbordet och
blomsterkransen, så bestört var han.
Plötsligt får den lilla Hanna
ett häftigt krampanfall. Hon
vill qväfviis. En besynnerlig
rossling höres ur hennes tungt
kämpande lilla bröst. »Ack,
min Gud," utropar den arma
modern med bäfvan, "det är
stryp-sjuka!" Karl sprang
genast. till apoteket efter
läkemedel, ty del fanns ingen
tjensteflicka att skicka.
Snabbare än vinden ilar han i
natten efter bot åt sin döende
syster och är snart tillbaka.
Den värsta plågan öfvervinnes
nu för lilla Hanna, men hon
blir allt mattare och mattare.
Allt blekare blifva kindens
små rosor och dess liljor
blifva hvitare än snö. De milda
ögonens glans fördunklas . . .
nu öppnar hon dem alldeles,
kastar en vacker kärleksvarm
blick på sin gråtande moder,
kysser henne och.....far
med kyssen till evighetens
stilla boningar. Den lilla
blomman hade vissnat.
Några dagar derefter hade
de mörka molnen förskingrats,
de kalla fläktarna mildrats,
och allt var som förr fridfullt
och skönt och sommarvarmt i
naturen. Det var Söndag. På
afstånd höras genom den kla
ra luften tempelklockorna
högtidligt och allvarligt ljuda.
I-genoin den hvita porten, som
leder till Helsingfors’
lutherska begrafningsplats, skred ett
litet tåg. Främst gingo fyra
unga svartklädda gossar och
burt| mellan sig en af
blomsterbaud vackert omvirad hvit
likkista, så kommo en
gråtande fru tned en gosse vid
handen och en prest, och tåget
slutades af en man med en
skyffel på axeln —
dödgräf-varen. Snart kom man fram
till en vacker syrenbuske, dit
borta mot ena muren. Der
var en liten oppkastad graf.
Den vissnade blomman, den
lilla älskeliga Hannas jordiska
qvarlefvor sänktes ned deri,
presten talade några bönens
och hjertats ord, och derpå
hördes i den stilla qvällen ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
