Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•230
rikligt skrämde mig, men till
straff derför släpper jag ieke
bort dig, utan du måste nu
sätta dig här i min fnmn.
— Jn, tlet var just meningen,
svarade Selma, för jag
längtar sä rysligt efter att få
höra någon af Farbrors sagor
och nu får jag ju min vilja
fram eller hur?
— Det få vi allt se, det
beror på huru snäll du varit i
dag.
— Otn den saken blir det
nog bra skrattade Selma, ty
Farbror vet ju att jag alltid
år så snäll bara ingen är stygg
mot mig.
— Nåväl, gå tlå att fråga
om de andra barnen äfven
vilja höra på, så skall jag
berätta en saga. — Inom ett
ö-gonblick var bela barnaskaran
församlad i Farbror Kirres
rum. Selma tog sin plats i
lammen, Per, Axel Edvard och
Fanny satte sig rundtomkring.
Nu började Farbror Kirre:
Hvem var den bästa?
Uti ett stort stenhus i
hufvudstaden bodde statsrådet
Widell. Han hade en ötn maka
och tvenne älskliga barn, en
gosse om 14 år vid namn
Henrik oeh en flicka 1 år yngre som
hette Gabriella. Hon var sina
föräldrars riktiga ögonsten; allt.
hvad hon önskade fick hon,
så vida hennes önskningar
icke rent af stredo emot det
möjliga. När bon var glad
voro äfven hennes, Pappa och
Mamma glada, men när hon
var sorgsen, hvilket flock
sällan hände, voro de äfven
sorgsna. Hon var hemmets klara
sol.
Men Gabriella var också
verkligen ett mycket godt barn;
hon var det icke allenast uti
sina föräldrars ögon, hon var
det äfven i alla andras, som
kände henne. Hvarhelst hon
förmådde hjelpa saknades icke
hennes hjelp, och i mången
fattig hydda under hvars låga
tak förut sorg och elende
alltid varit dagliga gäster,
härskade nu frid och glädje
sedan hon trädt in öfver dess
tröskel. — Utaf sina små
sparpenningar gjorde hon mycket
godt, men det var icke
allenast häri som hennes
välgörenhet bestod. Hon sydde flitigt
små koftor, klädningar o. s. v.
hvilka hennes moder hade
tillklippt, och hon »jorde delta
så väl och så vackert, att man
verkligen måste förvåna sig.
Då Itori trädde tråd på nålen
tog hon aldrig en så kallad
„latmnrtsända" sotn så många
små flickor pläga göra, och
aldrig kom det någon knut pä
tråden som också rätt ofta anuar6
brukar ske. Hände det någon
gång att hon tagit några styng
orätt, började hon icke hänga
läpp och se surmulen ut, utan
sprättade beskedligt upp dein
och fortsatte glad sitt arbete.
I tron säkert att bon var skick-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
