Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ket de voro flitige som alltid.
— I)e gode menniskorna hade
redan arbetat ett [mr timmar,
<l:i värden på „ b vt t a svanen,"
som åter hade utsträckt sig i sin
Iftndstol oeh sökt den flyende
sömnen, lade sig i fOrstret, på
sitt högmodiga sätt, och sög
från en läng pipa. När han
såg framför sig och plötsligen
varseblef ett stort hus midt
emot,, hvarest förut hade Stått
blott en liten hydda, visste ban
ej otu ban var vaken eller om
|inn drömde. Men då denna
syn allt fortfarande var för
hans ögon rppnde ban sin fru
och sade:
— Hustru, kom ut, skåda
ut, och säg i djefvulens namn
oni jag är behexnd eller hvad
detta annars föreställer.
Har icke Bastels miserabla
fogelbur i natt vuxit till ett
slott nästan som niitt
värdshus?
— Frun såg och fann det äfven
så, och snart voro alla i
värdshuset på benen, och bela bvn
lopp tillsamman och gapade
pä undret, och man talade om
ingenting annat än om Bastels
nya hus. Men huru dermed
tillgått kunde ingen menniska,
förklara.
Nu var ju naturligt, att, då
Bastel oeh hans hustru
kommo hem från arbetet, alin
trängde sig omkring dem och ville
veta, huru allt detta skett.
Äfven den tjocke värden kom
öfver vågen hit öfver och, knuf-
fade sig plats genom hopen,
närmade han sig ßnstel,
ryckte på sin sammetsmössa, något
som ban annars aldrig har
gjort, och sade:
— Huru hnr af Er koja
blifvit ett så stort slott ett så
ståtligt. hos? —
Då berättade mannen på ett
och hustrun på ett annat sätt
om vandringsmannen, oeh huru
de icke det ringaste kunde
tvifla det tle hade honom att
tacka för sin lycka. Då
förvånades menniskorna ännu mer,
och hvar och en önskade att
främlingen hade kommit till
dem så lindé tle äfven gjort
på samma sätt. Ingen
förträ-tade sig mer, än vården på
»hvita svanen;" ty att
främlingen, hvem han nu äfven
kunde hafva varit, var ingen
annan än den sotn äfven
klappat på hos honom, och
hvilken lian så ovänligt hade
bortvisat: derpå kunde han icke
tvifla. Han hade vid dennes
bortgång i skymningen om
morgonen, ganska väl igenkänt,
honom.
Från den dagen hade
svanvärden ingen fröjd mer. Allt
hans gods var honom vidrigt.
Aldrig lade han sig mer i
förstret med den långa pipan;
men så långt lian än drog sig
undan i sitt rum, såg han
ändå alltid sin grannes hus. Han
lät ommåla sitt och starkt
för-silfra ^svanen" på skylten.
Men hvad hjelpte det honom?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
