Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•262
kunde ju bända ntt vi då icke
mer vore vid sn godt mod,
när vi hade mer att sörja för,
och hiule kanske hvarandra
icke mera så kära.
— Godt vore det likväl, sade
mannen.
När nu tiden var inne at»
gå till sängs tog hustrun sin
man afsides och sade:
— Jag tycker, Bastel, att
vi kunna låta den gamle
fadren sofva i vår egen bädd,
oeh vi hjelpa oss på en
halin-kärfve.
Han år ännu icke helt och
hållet uppvärmd och då skall
bädden göra honom godt.
Mannen gick genast in på
detta furslag och så läto de den
gamle hvila på deras egen
bädd, lade sig sjelfve på
halmen och insomnade, såsom
alltid, vid gladt mod.
Andra kapitlet.
Då nu morgonens första
ljusning blickade in genom fönstret
och kallade hyddans
innevånare till arbete, sade mannen:
— Jag måste likväl se
efter vår gäst! och ban gick in
i kammaren. Men bädden var
tom, och den gaiule var bort
och likväl dörren igenläst, och
ingen lindé sett honom
bortgå; Utom värden på „hvita
svanen," sotn, hvilket ofta hände,
icke hade kunnat sofva, och nu
brummande stod vid fönstret.
Medan folket nu urulrnde
öfversin gästs försvinnnndc ocb
hustrun ännu engång gick in
i kammaren, för att se efter,
ropade hon:
— O, Bastel! hvad i all
verlden är detta? Der står. ju
i vrån en vaggn, blå- och
rödmålad meil präktiga
tjäderkuddar uti, och ofvanpå en
barnmössa! Har man då sett
något så vackert?
Och då de förundrade åkta
makarna åter trädde in i
stugan, ropnde mannen,
gnuggande sig i ögonen:
— Jng vet icke, men
stugan förekommer mig icke mer
som förr. Den är större och
allt är så blankt derinne!
Och när de då gingo ut och
sågo, ntt deras hus hade
blifvit nästan lika så stort, som
värdshuset geutöfver, och ntt
på gården stodo två kor, och
bredvid hvarocken en knif; ilå
kunde hustrun icke hålla sig
af glädje utan föll sin man
om halsen och grät högljudt,
och mannen kunde äfven icke
tala af tårar.
— Detta har Gud gjort!
sade de nästan med en mund.
Den fremmande gästen har
varit en engel! Ack Bastel! Ack
Elsa I — Låtom oss nu rätt fromt
och tacksamt njuta af vår
lycka! Låtom oss icke blifva
högmodige öfver vår rikedom !
Ocb nu bådo de andäktigt sin
morgonbön, besågo allt ännu
engång, och gingo derpå
tillsammans till arbetet, vid hvil-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
