Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•285
lott. Men huru många äro
det? Skulle alla menniskor
vara nöjda ined det de ega och
och hafva, vore verlden ett
fullkomligt lycksalighetens- land.
Så är det tyvärr icke.
Det var en skön Julimorgon.
Ehuru ännu icke solen hade
höjt sig öfver bergen derborta
på andra sidan sjön, voro
redan torpargubbcn och
torpar-gunnnan uppstigna: de hade
njutit tillräckligt af hvilan och
voro nu färdiga att begynna
dagens arbete. Torpstället
lydde under en liten bondgård
som var belägen en
fjärdings-väg härifrån och dit skulle
torparen och hans gumma
begifva sig för att deltaga i
arbetet, ty då de icke kunde
betala någon hyra för kojan och
äkertäppan måste de göra
några dagsverk om året.
IIö-bergningstiden var inne.
Glada begåfvo de sig af: gubben
med pipan i munnen och med
lien på axeln och gumman med
rälsan. Men barnen blefvo
hemma. De voro för små för att
ännu orka arbeta på höängen, och
dessutom måste någon blifva
hemma att vakta stugan.
Visserligen visste man att ingen
tjuf skulle komma hit i
ödemarken; men ändå ville man
icke lemna sin kära stuga öde
och tom.
Barnen åto vackert och
beskedligt sin enkla frukost och
tackade sedan hjertligt Gud
för allt det ban gifvit och gif-
ver dem hvarje dag, ty så hade
föräldrarne lärt dem; och i
sanning var ju detta en
vacker lärdom. De trodde i all
enfald på Gud såsom varande
den högste hvarifrån allt
kommer. Fram på förmiddagen
syntes ett stort rökmoln
uppstiga just ifrån det håll dit
föräldrarne om morgonen hade
begifvit sig; men barnen fäste
sig icke dervid, dels emedan
de voro så ifrigt sysselsatta
med sina små arbeten, dels
derföre att de ej förstodo hvnd
det var. Väl kändes luften sä
tung och full af rök, men det
var ju ingenting ovanligt
isynnerhet denna tid på året. Men
plötsligt ropade gossen, der
lian satt och försökte med sina
små fingrar plocka ogräset bort
från pappas tobaksland:
— Anna, Anna, hvad är det
som leker der opp i
trädtoppen, ser du huru det glimmar
vackert alldeles liksom
prostens guldklocka?
Anna, så hette flickan såg
åt det an vista hållet; men hon,
som var litet äldre än Erik,
hade knappt varseblifvit det
soiu var der, förta hon ropade:
— Erik, det är eld som är
i trädet; den kommer allt
närmare och närmare, låtom oss
skynda in i stugan, der skall
den ej nå oss.
Erik som nu ej kunde
förstå hvad Anna sagt, men dock
trodde på hennes klokhet,
iät-’tadc uti hennes framräckta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
