Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•298
uppförd efter
byggnadsförordningen, eftersom kusin Robert
med en spnrk knserede en iiel
stadsdel. Dor fanns för öfrigt
både handelsman och
borgmästare. Handelsman hade bland
annat att bjuda på
gråstensbitar, hvilka naturligtvis
utgjorde sockcrlagret. Borgmästaren
var bror Adolf, och han höll
stämma och hade sitt säte pä
en stor tunna. Derifrån, mån
I tro, att han höll sin
stadsinvånare till lagens efterlefnad.
— Senare på eftermiddagen
hade man „gömt ringen med
förbehåll" samt roat. sig med
andra lekar.
Gamla Stina hade bela tiden
varit en uppmärksam
åskåda-rinna af barnens upptåg ocb
fröjder.
När hon hörde deras
muntert klingande skratt och såg
deras hjertliga glädje, då lyste
det äfven så förunderligt, varmt
i henneB gamla ögon, och man
hörde henne stundom mumla
något, som ingen fick riktigt
reda på.
Emellertid började alla
blifva liksom litet trötta af sig,
och ett, tu tre var
gungbrädet der invid syrenhäcken
alldeles fullt besatt. Bäst det var,
företogo sig Adolf och Klas au
försvinna med en mycket
hemlighetsfull min bakom häcken.
AJIa funderade hvad det skulle
betyda. Förklaringen kom dock
snart, ty några minuter derefter
sågs gamla Stina med en af de
båda gossarne under hvardera
armen skrida mot de ungasglntla
samling. Viktor skickades
efter pappas gungstol, och snart
hade man allt i ordning stäldt
för en sagas åhörande, och
detta skulle blifva slutet på
dagens fröjder. Vacker oen
fridfull var qvällen och vacker oeli
fridfull var äfven denna grupp
af vördnadsvärd ålderdom öCn
ungdomliga glada anleten i
syrenhäckens oinskuggnnde ram.
— Sedan hon jämkat litet om
sin bindmössa, började, gamla
Stina:
1 våras berättade jag engång
för eder om hur Kalle Winter
blef gammal och grå ifrån en
hurtig pojke, ocb hur ban
slutligen fick sin ändalyckt i sin
lefnadsafton en solvarm
vårmorgon. Hans efterträdare på
jordens täppor och
blomsterland var, som sagdt, den ystre
pilten, som man kallat Våren.
Under lians välde kläddes
jorden i grönskande skrud,
foglarne sjöngo och blommorna
på fälten prålade i solens
milda belysning.
Till hans bof hörde lärkan
ocli svalan och hundrade
andra sångfoglar, och hang
härold hette .Maj, som med etr
blomsterregn förkunnade lians
ankomst i dalarne och pä
höjderna. Då fröjdades
menniskorna i sina hjertan, då
giäddes gråhårsmannen vid
grafvens brädd, |y ännu en
minnets ljusglimt, så skön och vår-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
