Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
321)
Då vissnar blomman, tystnar foglarösten,
Och kylig, blek blir då min stackars kind.
Vid ingen faders härd mig skänkes värma,
Viil ingen modersbarm den ljufva tröst,
Blott stjernorna, som högt på himlen svärma
De lysa vänligt mig i mö r kan höst!
Och stundom menskans hårda ord då skära
Djupt i mitt lilla hjertas tysta bo;
Alig kännes då så svårt, så tungt att bära
Detsamma hjertat, der mest sorg får gro.
När vinterns hvita fäll vår jord betäcker
Och månen tindrar ifrån stjärnströdt blå,
Att skyla mig min tröja icke räcker
Och kläderna att värma ej förslå.
Jag arma barn. O hvarför måst jag vandra
Från gård till gård att tigga om mitt bröd;
Kan jag ej fä, o gode Gud, som andra,
1 lugn och fromhet lefva tills min död?
Så hviskade en liten tiggarflicka,
Som sorgsen uti mörka natten stod
På enslig väg, der skogens skuggor nicka
Så hemskt och skrämma upp den lillas blod.
Då såg från fästet ned en vänlig stjerna
Och loq mot lilla tiggarjlickans sta/’.
„ Det finnes en, som äfven dig skall värna
Med rosor bädda dig din lefnads graf>
Så ljöd en röst i natten, „och en sommar
För dig skall blomstra engånt/ evigt skönt,
Der dina dygders hvita oskuld blommar
Och engla-sällhet blir din såta lön.
Der uti himlens fria, sköna salar
Du snart förglömmer sorgens dystra slig,
Som bar dig törnen blott i jordens dalar,
Ty du har glädje der evinnerlig.’"
Al—.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
