Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•348
skyndsamt bort, utan att böra
de välsignelser som den gande,
gråtande nf glädje, uttalade
öfver henne.
Då de gått ett stycke framåt
sade hennes mor väldigt: aOch
ångrar du dig icke nu min
älskade flicka att ha gifvit dina
penningar åt den blinde
gubben och ännu någon lid mästa
umbära den hvita kläduiugcn,
som du så länge längtat
efter?"
»O nej!" utropade Elin.
»Medvetandet att ha gjort den
gamle gubben lycklig skänker
mig mycket större fröjd än
den hvita kläd ningen
någonsin kunnat skänka mig. Ack,
älskade mamma! aldrig hade
jag trott att det skulle finnas
menniskor så olyckliga som
han."
»Mycket af lifvets elände är
ännu fremmande för dig mitt
dyra barn, och måste ännu
länge förblifva så. Men
nät-du engång växer upp och
kommer ut i lifvet, så glöm icke
dem hvars hårda lott är
umbäranden och nöd. Och skulle
icke öfverflöd blifva din egen
lott i verlden, så tänk ändå
aldrig då du ser cn behöfvande
att du ej har råd att hjelpa
houoin. Det finnes alltid
någonting som vi sjelfva kunna
undvara och ingenting
skänker renare tillfredsställelse än
den hjelpsambet som utöfvas
med någon uppoffring för oss
sjelf."
Elin lade modrens ord på
hjertat och tog dem till
råttesnöre för hela sitt lif. Och
då hon vid mognare ålder hos
vänner och bekanta, som i
tanklös flärd framlefde sitt lif,
bad om hjelp för någon i
nödställd belägenhet, berättade
hon alltid om den obeskrifliga
tillfredsställelse bon i siu
barndom kännt, tia hon för att
afhjelpa den stackars blinda
gubbens nöd, uppoffrat den hvita
florsklädningen,
Slut.
„Sandpojken"
eller
Hvem har det bäst?
(Forts. fr. föreg. n:r).
Det var allt ännu en
glänsande bild för »lei obetydliga
lärarebiträdet, som ödmjukt
steg uppför den breda trappan
efter tjenaren, och dock, när
ban tänkte på den tiden, då
ban i sina trasiga kläder så
mödosamt släpadepå de tunga
sandkorgarna, rädd att blifva
bortjagad från hvarje dörr, —
då tänkte ban stilla för sig:
— »ända tills nu liar Herren
hjelnt mig!" — Herr Stern,
hvilken han alltid, endast pä
afstånd, betraktat med
djupaste vördnad, var alldeles
oförändrad, utom det, att ban nu
bar en grön skärm öfver
ü-gonen. Bankiren visste alls
icke att den unge mannen
mången gång förut varit i hans hus,
iuüii emottog honom dock vän-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
