Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Liksom en mjöl nu ve är frän är
I qvarnen arbetar han.
Alt verldens ä/lan mot luckan forsar,
All verldens kråkfot hans räkning korsar,
Han malar ut både fröjd och sorg,
Guld, armod, längtan och ring och korg;
Han står med säcken på rygg i. qvarnen
Och ser hur strömmen far af me<t flarnen.
Z. T.
„Sandpojken"
eller
Hvem har det bäst?
(Forts. o. slut fr. föreg. n:r.)
„Knn det dà verkligen finnas
sä goda menniskor," frågade
bon ännu en gäng af sin
broder.
„Den gode Guden har
ingifvit dem det i deras hjertan,"
svarade broder Johan, „af sig
sjelf skulle ingen menniska
komma dertill."
"Har du ock riktigt tänkt
på ditt språk, lians," sade
Minchen : „blif from och gör
det rätt iir, ty sådana skall
det på sistone väl gå," — jag
hade väl alltid trott det, men
jag tänkte atl det först skedde
i himmelen, nu sker det ju
redan i denna verlden!"
Johan kunde endast uttrycka
sin tacksamhet och sina
föresatser i de orden: „Det skull
han icke ångra!"
Ocb det bar ban icke
behöft ångra, den rike mannen,
som sä vänligt gjorde ett offer
af sitt öfverflöd för att göra
inträdet i hans hus möjligt
för den fattige ynglingen: han
har vunnit en trogen vän för
sina barn och sitt hus.
Det behöfdes alltid en god
stund, för att Hans vid
uppvaknandet om morgnarne icke
hvarje gång skulle tro att ban
lefde i en skön dröm, då hans
blick icke mer föll på
fattighusgården, utan på den blå
Neckar, på de gröna kullarne
och de vänliga byarne som
omgåfvo den, tills ban med
ny tacksamhet och ny glädje
åter visste ott allt var sannt,
och att han midt i denna
skönhet skulle arbeta och stärfva.
Arbeta, det gjorde ban
nästan för mycket, ty ban hade
att leda de yngre barnens
arbeten, oeh sedan var det
ingen lätt. sak att, hvad ban sjelf
med stor möda lärt sig, ännu
till bibringa den låte Victor.
En lycka var det att herr Stern,
som icke sjelf kunde gå långt,
mycket höll derpå, att hans
yngre söner gjorde långa
fotresor till alla de vackra
ställen som omgifva Heidelberg,
och att herr Sn usel öfverallt
måste följa sina skyddslingar,
så snart det var ett par fri-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
