Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
il
las deruppe i rymden, ty icke
ene en liten sten anm kastas
upp i luften, kan dröja mer
än några sekunder deruppe.
— Det. skall jag nog
för-k I ii ra, svarade Herman.
Jorden är si omätligt större och
starkare än stenen och den
tàl icke att stenarna på egen
hand företaga resor upp i
verldsrymden. Om du kastar
en sten upp i luften drager
jorden den gennst tillbaka till
sig oeh stenen måste lyda.
Denna jordens dragningskraft
kalla de lärde jordens
uttruk-tiomkraft.
— Men, invände Antti, solen
är ju oräkneligt många gånger
större än jorden, hvarföre
drager don då icke jorden till sig
likasom jorden drager stenen.
— Deruti har du mycket rätt,
svarade Herman, men bakom
jorden linnes uti verldsrymden
andra stora verldsklot, som
också draga den åt sitt håll.
Då nu solen från ena sidan
drager jorden till sig, men de
undra himlakropparna fiàu
andra sidan åter med lika kraft
draga flen till sig, så måste
ju jorden liållns midt emellan
dem hvardera. Det är denna
ömsesidiga dragnings- eller
attraktionskraft som gör att alin
verldskloten lungt sväfva i
rymden, utan att störta emot
eller krossa hvarandra.
Nu förstår jag, menade
Antti, nit det råder ordning
oeh lag öfverallt i skapelsen.
— Och, fortsatte Herman,
uppe i rymden råder lif och
rörelse, de större
himlakropparna tvinga de mindre ntt
följa sig. Månen går i en
stor ring eller bana omkring
jorden och den sistnämnde åter
jemnte inånga andra
verldskroppar omkring solen; solen
med alla sina betjenter och
drabanter omkring en ännu
större sol och så fortfar det i
bela verldsrymden.
— Men hvar slutar då
rymden, frågade Antti.
— Det är ingen menniska
unnat att veta, men jag för
min del tror, försäkrade
Herman, ntt rymden aldrig tager
slut, ty om vi skulle kunna
komina till den längst bort
belägna stjerna vi kunna se,
tror jng ntt vi derifrån skulle
skåda lika tallOsa verldar
framför oss i rymden.
— Hvaraf kommer det då
att stjernorna kunna lysa
frågade Antti.
— Några, såsom solen, lysa
af sig sjelfva, ty de äro
sannolikt. verldar i brinnande
tillstånd, andra åter, såsom jorden,
äro kalla och mörka kroppar,
som endast lysa derigenom att
de glödande verldarnas ljus
faller på deras ytn. Om du,
bästa Antti, låter skenet af
ett ljus falla på en jordglob,
så ser du straxt att den åt
ljuset vända sidan lif globen
blir ljusare än den bortåtvända,
på saniran sått synas de mörka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
