Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7ü)
sval- strid, innan lian kunde
skiljas från Immun.
„Konrnd,* sade Anton vid
afskedet, -du blir här, din {rande
farfar till stöd ocli bjelp, tills
jag hinner komma er till
undsättning från dalen." Det var
ett smärtsamt skiljsniässans
ö-gonblick, som nu förestod.
Hoppet, om ett snart
återseende. mildrade dock afskedets
bitterhet. — Snart voro Anton
och hjorden, som mödosamt
arbetade sig fram genom snön
på den slingrande stigen,
försvunna för de qvarblifnaa
blicka r.
„Vi skola min gosse," sade
gande farfar, då de inkommit
i hyddan, lill Konrad, hvars
tårfyldu blickar och nedstämda
sinne ej undgingo den gamles
uppmärksamhet, „vi skola ej
misströsta. Gud ser nog äfven
oss oeli vår belägenhet,
klipporna omkring oss må vara
huru höga,drifvorna hurudjupa!"
Gamle farfar hade genom
sådana och andra tröstande
utlåtanden fått Konrads
nedtyngda stamning att försvinna, och
när qvällen kom och de gingo
till hvila, somnade Konrad lugn
med föiirösinn på Honom,
hvars öga vakar öfver hvarje,
äfven del minsta,
menniskobarn.
Den följande dagen Var redan
skriden mot middagstiden; men
intet dagsljus hade ännu genom
fönstret trängt in till Konrad
och lians farfar uti
säterhyddan. Snöfallet, som åter deri
föregående aftonen begynt,
hade fortfarit hela natten och
öf-verhöljt hela hyddan med
väldiga drifvor. Nu voro
Konrad och hans farfar fullkomligt
begrafne i snön.
Den gamle mannen insåg
genast, deras belägenhet, då
ban om morgonen vaknade och
fann stugan alldeles mörk. Det
var omöjligt, att få dörren upp,
och då Konrad öppnade
fönstret och kände omkring sig,
erfor ban att snön stoll ännu
högre än taket. Väl var nu
såväl för Konrad, att hans
farfar vnr med honom och gaf
honom sina kloka råd, som för
lians farfar, att Konrad delade
lilius olyckliga belägenhet och
kunde med eint» ungdomliga
krafter bispringa honom. Det
vnr dagar, rika å ena sidan
på försakelser och sorger, men
å andra fidan äfven på tröst
och förhoppning på Gud,
hvilka nu af de insnöade
tillbragte». — Vid sin afsesa hade
Anton lemnat en get åt dem.
på det att de skulle hafva
hennes mjölk till näring under de
få dagar ban hoppades dröja
borta. Denna get blef nu icke
blott ett sällskap ut ini äfven
af största vigt för deras lifs
uppehälle. De små förråder,
som ännu voro qvar i
säter-hyddan vid sommarns slut,
kunde nämnligen icke räcka
många dagar.
Utiin sysselsättning voro de
dock ieke. Farfar uttänkte
alla möjliga säll till erhållande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
