Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lOH
kaka och grankåda, sä mycket
hirn orkar äta.
— Det Ar bra, sad’ doktor
Bäck; adjö med dig nu, jag
liar sex a rinn r och fyra ben,
som vänta på mig.
— Adjö, sad’ myrmammn,
oeb så begaf bon sig på
hemresan med sitt lilla friska barn.
När bon kom hein till
stacken, var det redan vår, ocb
alla grannarne hade redan
krupit ur ur stacken och begynt
ait rödja myrornas landsväg,
som trick öfver skogsbacken,
ty snödnfvoma hade lemnat
mycket skräp efter sig. Der
blef en stor fröjd och
förundran bland alla stackens
invånare, och alla skulle de se och
känna på tnyrbnrnet, om
benen också sutto riktigt ihop. I
detsamma kom der en af
jungfru Marias små nyckelpigor,
trött, hungrig och frusen,
klifvande fram Öfver det första
gräset på skogsbacken. Då
togo myrorna sina hvassa spjut
af granbarr och ville drifva
bort den främmande
vnndrer-skan. Men inyrmnmma ställde
sig på bakfötterna med ett
grönt grässtrå i högsta bugt:
och försvarade nyckelpigan och
bjöd henne in i sin stuga i
stacken. Der dukades strax
ett fint kalas, sådant der icke
nyligen varit i myrstacken, och
syrsan sjöng taffelmusiken, och
myrbnrnet dansade med sina
friska ben, och solen sken, och
vårens lilla »osse Huet med
susande vingar fram öfver den
gröna skogsbacken.
Z. T.
Bröderna.
(Historisk, licrRttel&c.)
(Forte. fr. n:o 13).
V.
Tvedrägten.
En månad hade förflutit
sedan Henriks död, då
drottningen en morgon steg tidigare upp
än vanligt. En ovanlig oro gaf
sig tillkänna i hela hennes
väsende och gjorde tjennrinnan
bekymrad, som nog kände
orsaken dertill.
— Jag vill gå i kyrkan för
att bedja; der i det heliga
rummet skall jag blifva lugnare.
Om de kommn, så kalla mig
icke, visa dem till mig i
kyrkan, sade Mathilda, i det hon
iMädt sig sorgedrägten, som
nu i stället för den kungliga
skruden omhöljde den ädla
gestalten.
Derpå vederkvickte hon sig
med ett glas vatten och begaf
sig till kyrkan. Uti koret
bredvid stenen, som läckte Henriks
graf, knäböjde nu den
kungliga enkan. Genom de -smala
fönBtren kastade morgonsolen
sina strålar på kyrkans vackra
väggmålningar. Hvilken
motsats, hvilken vexling i
jordiska ting t;af sig ej här
tillkänna! Medan solen strålade
här uppe i all sin glans, låg
Henrik, den store konungen,
under den kalla stenen uti dö-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
