Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
140
torken tned pekfingret. Det
skulle troligen betyiln: „llall
nil tankarna tillsammans."
Matti nickade och det gick
särdeles bra. Presten berömde
honom lör att ban läste sä
ordentligt och icke upprepade
frågan som de flesta af barnen
gjorde. Matti kastade en
tacksam blick bort till gamla frun
och när ban fick en bok till
belöning visade ban den för
henne till allra först.
__(Forts.)
Bröderna.
(Forts. fr. ti:o 17).
IX.
Den stränga dornen,
rølere månader hade förflutit
X>, utan att det. lyckades
kolningen att. upptäcka sin
broders gömställe; hans skuld var
emellertid på det klaraste
bevisad, endast drottning
Mathilda ville ej låta öfvertyga sig
derom. I sorgslig
tillbakadragenhet tillbragte bon tiden, då
en dag hennes kunglige son
lät anmäla sitt besök. Innan
bon kunde besinna hvad som
på en så ovanlig tid lört Otto
till Qvedlinburg, biide
konungen inkommit med sin gemål
Edith. „Moder," sade ban
sedan de utbytt hedningarne,
„du ville endast förnimma
lien-riks skuld från hans egen mun
— du skall höra honom, ban
är här, ban har sjelf lemnat
sig i mina händer, dä ban
ingenstädes fann sig i säkerhet."
Mathilda hade bleknat; stum
blickade hon pä sonens
allvarliga anlete; hon kundo ej svara
honom.
— Hemta honom hit! sade
konungen öppnande dörrarne.
En tjenare gick för alt
utföra uppdraget. Snart inträdde
Henrik; ännu bar ban inga
bojor, men sina vapen liksom
äfven hvarje tecken af sin
kungliga härkomst hade han fått
aflägga. Hans anlete var blekt
och afmagradt; ögat hade ban
sänkt till marken, llans
olyckliga moder var häftigt gripen
af att återse honom sådan.
— Henrik rena dig från den
gräsliga anklagelsen! Blicka
upp; ont ingen annan, så tror
dig åtminstone din egen
moder, talade hon till sonen ur
sitt qvalda hjerta.
Men Henrik sade intet, ban
uppslog ej ögonen; i hans
förstörda anletsdrag var
medvetenheten af I,ans skuld sa
tydligt utpreglad, att modren
måste låta hvarje skugga af
tvifvel försvinna. Hon svigtade;
ilen unga drottningen Edith
kom till hennes hjelp och
ledsagade henne till hennes stol.
Ännu sade Henrik intet, äfven
konungen förblef tigande.
Slutligen reste sig Mathilda
äter. „Olycklige, säg, hvem
liar förfört dig till ett sådant
nidingsdåd?"
— Du tjelf moder, sade
Henrik ined dol’ röst; från min
tidigaste ungdom har du lärt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
