Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
141
mig att betrakta kronan
såsom min arfvedel.
— Klaga rj på din moder,
som af kärlek till dig for vilse,
utropade konungen med ovilja;
— du ensam, olycklige, har
förbrutit dig emot Guds
skickelse, vår kunglige faders och
furstarnes val, som höide mig
pä tronen! — Ditt lif har du
förverkat, dock för din moders
skull, för din faders skull, som
hvilar här i lugn, må det vara
dig förunnadt. I fängelset skall
du finna tid till ånger, på det
du ej ined detta lif äfven må
gå förlustig det kommande
lifvet.
Stum och med sänkt hufvud
emottog Henrik domen.
Modern åter slog sina armar
omkring honom, i det hon utbrast:
..Du har rätt, llcnrik, jag är
det som störtat dig i fängelsets
mörker: jag är det, som
utsått herrsklystnnricns frön i
din unga själ! — Förlåt din
moder!"
Djupt skakad ryckte sig
Henrik ur sin moders arinnr,
hennes outtömliga kärlek
förödmjukade mera den djupt
fallne än brödrens stränga dom.
Omfamnqnde hennes knän
ropade han: »Förlåt mig, moder
— och äfven du — broder.
— Och skicka mig nu
härifrån, till den ort, som du
bestämt för 111ig. Jag förmår
ej mera Stå inför dina och min
moders ügon!"
Han störtade ur rummet.
»Min son, min son! O
lien-rik, min gemål!" utropade
Mathilda i hjciiskakandc ton, i
det hon medvetslös sjönk till
golfvet.
— Otto! har du ingen nåd
mera för honom? frågade den
milda Edith med tårar af sin
gemål.
— Nåden har sina gränser.
Två gånger har jag benådat
honom, sade Otto strängt.
Förräderi och förderf skulle
jag utstå i riket, om jag
lemnade inin broders mordförsök
ostraffadt.
Med dessa ord lemnade ban
rummet.
X.
Fader Johannes.
En högtidlig stillhet hvilade
öfver det lilln klostret vid
Harz-bergets sluttning, som erbjudit
en skyddande tillflyktsort åt
den förr så olycklige läder
Johannes. Öfver murarne
syntes dunkla, skogbevuxna
bergssträckor; blommornas doft och
fåglarnes sång trängde ända
in i klostercellerna, men
verldens buller nådde aldrig de
heliga murarne. — Frän
skogsbrynet nalkades en gammal
munk, hans gång var långsam,
hans hållning framåtlutad. 1 lans
ögon fägnade sig af den
nedgående solens sköna anblick,
hvilken bildade en ljus
guldglans omkring den herrliga
skogen. »Herre, huru äro dina
verk så 6tora och så många,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
