Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
143
Efter tvenne dagar anlände
|inn till Qvedlinburg; sn snart
haile drottningen knappt
väntat honom. Under tårar af
tacksamhet emottog hon den
inträdande. — Åter voro den
gamle munken och drottningen
ensamma, i det. lilla gemaket,
i hvilket Mnthildn tillbragt
sorgetiden efter sin gemål, i
hvilket Fader Johannes
berättat henne sin lefnads sorgsna
saga. Båda voro de mycket
förändrade sedan Henriks död.
Munken sågo vi sist i
mannaålderns fulla kraft, nu var han
en lutande gubbe med långt
silfverhvht skägg, liksom äfven
en hvit hårkrans omgaf hans
hjessa; lians höga gestalt var
framåtlutad, endast ögat
blickade ännu klart och eldigt
fram under de hvita
ögonbrynen. Äfven drottningen hade
föråldrats. Visserligen buro
hennes fidla anletsdrag ännu
spår nf hennes fordna skönhet,
men sorgen hnde förblekt
hennes kinder och inristat på
bennet panna smärtans djupa
linier; det förr så guldgula
håret vnr nu silfverfärgadt nf
hennes många pröfningar och
sorger.
— Tack, tack, ärevördige
fader, att du följde min
kallelse, upprepade hon flere
gånger: o hvad jag fruktade att
du var sjuk, ja, alt du kanske
redan gått till den eviga
hvilan !
— Herren ville ännu att jag
skulle tjena honom här på
jorden, derföre återgaf han mig
lifvet, ehuru en svår sjukdom
redan bragt mig till grafvens
bredd: följderna nf den kan
du skada på min brutna
gestalt. Men drottning, äfven
du har haft det svårt, det
förkunnar mig ditt sorgsna anlete.
Tårar fyllde Mathildas ögon,
då hon svarade på paterns
sista ord. „IIvad jng
upplefvat, hvad jag lidit, fromme
fader, det knn endast Gud
uppskatta; menniskor skåda ej
djupet nf den smärta, som
modershjertat kan hägna. Fader,
dii vet huru en yngling är till
mods, dig gladde det engång
att ströfva i Hnrzbergets
skogar med Ilenrik min gemål;
tänk dig nu min son, den
eldige Henrik, innesluten inom
dystra murar. För honom
skiner ej solen, sjunger ej fogeln,
grönskar ej skogen. För
tronen trodde jag honom bestämd,
då ban ännu låg i vaggan, då
lian uppväxte alltmera lik sin
fader — och nu skall han ända
sin lefnad i fängelset F"
— Gud tröste dig och
honom, drottning; att |inn sjelf
år skulden till denna lott, vet
du väl, men det minskar ju ej
din smärta, talade patern
medlidsamt.
— Nej, ärevördige fader, sä
djupt mitt medlidande ined
Ilenrik ån är, så känner jag
dock lians skuld oeli vill ej
minska den, suckade Mathilda;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
