Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142
du har visligen ordnat dem
alla, och jorden är full af din
godhet!" talade hau vid sig
sjelf. Ändtligen hade hnn natt
porten och klappade pä.
Portvakten öppnade och helsade
ärevördigt den hemkommande.
Det var fader, Johannes, som
återvändo från armodets
hyddor, der han tröstat de
förtappade och förtviflade med
tanken på försoningen i ett
kommande lif. Nu begaf hnn
sig till priorn, som låtit kalla
honom för vigtiga
meddelandens skull. Han inträdde i
dennes gemak med en ödmjuk
helsning.
— Fader Johannes, tog
priorn till ordet i det hau bjöd
den åldrige munken en stol,
det har kommit en skrifvelse
lrån den fromma drottning
Mathilda. Hon ber dkr
komma till sin sons, prins Henriks
fängelse för att bikta honom.
— Och hvad är din vilja,
högvördige prior? frågade den
gamle munken efter en stunds
uppehåll.
— Jag vägrar ej gerna den
fromma drottningen hennes
bön; också barbon lofvat
klostret en ansenlig gåfva.
Emellertid befnller jag dig icke,
min broiler; du är vorden
gammal och svag, vi kunna cj
begära, att du skall öfvergifva
klostret och öfvertaga detta
svåra kall. Jng lägger
afgörandet i dina egna händer,
— Så är jag besluten att
följa kallelsen, högvördige
prior, sn de munken i det hnnB
ögon strålade af ungdomlig
eld. Du känner, högvördige
prior, min tidigare lefnad;
höt-jag ej vara berådd alt bistå
den olycklige som är Henriks
son? och som — tillade ban
vemodigt — gjorL sig delaktig
af samma skuld som jag?
Dermed bugade sig den
åldrige munken för sin prior
och lemnade rummet för att
göra sig redo till resan.
Tidigt den följande dagen
lemnade den gamle fader
Johannes de stilla murarne, inom
hvilka ban funnit frid och så
länge lefvat i välsignelse.
Män-gen varm handtryckning
räcktes honom till afsked, mångas
ögon voro tårfyllda; alla sågo
de ogerna den milda vänliga
gubben skiljas, de anade väl
att ban kanske ej mer skulle
återvända. Men från himmeln
strålade vänligt morgonsolen
mot den bortgående, från
buskar och gräs blickade
dagg-perlornn och ur skogen ljödo
fåglaröster. Höjande andäktigt
sina händer mot himmelen had
den gande fadren: „Horren
har välsignat min ingång, ban
beskydde och bevare min
utgång och före mig engång till
det eviga lifvets portar!" —
Derpå drog ban framåt; snart
hade det lilla klostret med sitt
höga kyrktorn försvunnit för
haus blickar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
