Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
156
en grof mantel omkring
prinsens skuldror för nit skydda
honom för kölden. Skepparen
fattade rodret och bätcn gled
bort öfver Rhen; Henrik åter
föll nå sinn killin ocli hnns
tårfyllda ögon blickade mot
himmeln, hvars herrliga hvalf
fritt utspände sig öfver lians
hufvud.
XII.
En jnlfe3t.
Det vnr julmorgon. Festligt
brunno ljusen på högaltaret,
gröna träd smyckade den
rymliga domkyrkan i Frankfurt,
hvilken var uppfyld af en
mängd grefvar, pager och
borgare. Omkring konungen voro
furstarne församlade, i koret
de andlige. Gudstjensten skulle
just begynna, psalmerna voro
redan afsjungna. I delta
högtidliga ögonblick uppstod
buller. Från kyrkans midt
störtade en yngling fram till
konungens fötter. Allt råkade
i uppror. Man ville bortrycka
den inträngande, i den troil,
att ett angrepp skett på
konungen, — dock fremlingeii böjde
knä för konungen ocb
omfattade hans fötter med ropet:
"Nåd! Nåd! min konung och
min broder!"
Dà blef det stilla
rundtomkring. Hastigt utbredde sig
genom kyrkan en aning, hvem
den olycklige var, ocb allas
ögon voro riktade på
konungen och den bleka unge man-
nen vid hans fötter, livars
anblick nog talade om
öfverstånd-na lidanden.
— Nåd, min broder för vår
frälsares och förlossare.1) skull!
upprepade Henrik med knappt
hörbar röst, då Otto tyst och
stum blickade på honom. — I
kyrkan hördes ej ett andedrag.
Ottos ögon hvilade ofrånvändt
på den ktiäböjande, ban
tycktes forska i de afiärda
anlets-dragcn, ban läste i den
bönfallande blicken.
— Stig upp, Henrik ! ljöd
efter cn bing tystnad Ottos
stämma Renom domkyrkan; för den
högtiofvadcs skull, som lidit
för våra synder, förlåter jag
jag dig din skuld.
— Du förlåter mig, o min
konung, min ädelmodige herre!
utropade Henrik, i det ban i
innerlig tacksamhet omfattade
Ottos knän.
Ånyo sänkte sig Ottos
blickar till den kiiöböjaudc, hans
allvarliga anlete syntes rördt.
Då Henrik betvingade sitt stolta
hjerta till ntt förödmjuka sig
inför bela folket lör sin cn
gång så hatade broder, erfor
konungen, att broderns inre
vnr till lians fördel förändradt,
att hane ånger var uppriktig,
djup och sann. Han böjde
sig ner, lyftade den knäbüjande
upp ocb tryckte honom till eitt
hjerta,
— Otto! snyftade Henrik,
du omfamnar den, som traktat
efter din krona och ditt lif?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
