Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
157
— Du liar försonat din skuld,
din Änger borttager minnet
deraf, talnde Otto.
— Så vare ock min irobet
hädanefter lika stor som cn
gång min skuld, utropade
ilen-rik. Lika glödande, som jag
hatat dig, skall jag från i dag
älska dig, konung Otto! Här
i detta heliga rum lofvar jag
det med en dyr ed.
Ett enstämmigt jubelrop
uppfylde kyrkan. „Hell dig
konung Otto! Gud signe Otto
och Henrik!" ljöd det från
allas munnar och ropen ville cj
taga en ända. Med möda kunde
presten från altaret nedtysta
den jublande skaran; derpå
höjde ban händerna mot
himmelen och tillade högt:
— Den Ireeniga Gudens
välsignelse vare med dig, Otto,
och med ditt rike, du sotn så
har ärat Christi julfest! Vår
högtlofvnde frälsares och
förlossare» nåd blifve med dig,
Henrik, som bekänt och ångrat
din skuld! Guds frid vare med
eder båda och med bela riket!
Nu begynte gudstjensten;
med konungen knetade sig
furstarne och bela folket på knä,
för att bedja till honom, som
kommit till jorden för vår skull,
för att bringa oss frid. Då
de äter reste sig tipp och
erkebiskopen lemnade altaret, då
ska I lade den festliga lofsångon
uti det rymliga templet. Den
heliga förrättningen vnr slutad.
Främst bland alla skred ko-
nungen, med sin broder vid
sidnn, utur kyrkan. Aldrig
syntes konungen större och
mem mnjestillisk än nu, då
glansen af den utöfvade nåden
onistràlnde honom. Den
höljande folkskaran ledsagade
honom ända till kojsarpalntsct
och på nytt jublade de
väntande massorna, när konungen,
emellan sin ädla gemål och
benådade broder, från palatset
helsade mängden.
Ett högljudt roji af glädje från man
till man sig spred —
Ej skönare man firat den helga
julefred.
Några tingar derefter, ännu
innan ban med sin kunglige broder
lemnat Frankfurt, stod Henrik
vid fader Johannes dödsläger,
hvars krnftor hade blifvit
brutna af flykten på Khen under
den kalla vinternatten, llan
hade julmorgonen i kyrkan
varit vittne till Henriks försoning
med Otto; glad sade han nu
farväl af verlden med den
gamle Simeons ord: „Herrc, nu
låter du din tjenare fara i
frid!"
Från Frankfurt ilade Henrik
till Quedlinburg, hvarest hans
moder mottog honom med
glädje och sällhet.
Försoningen emellan do
båda bröderna var uppriktig,
lienriksherrsklystiiadoch
stolthet hade blifvit bruten under
hans svåra botöfning i
fängelset, hans tillgifvenhet för bro-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
