Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•203
tionde, »lagen i bojor och
inmanad i häkte. Nej, jag kan
ieke, jag kan icke, suckade
lians; ban har visserligen varit
liard emot mig, men hau hur
likväl vårdat mig, då jag var
späd ocli hjelplös; han är den
enda i verlden, som bekymrat
sig om mig. Nej, jag vill störta
till hans fötter, omfamna hans
knän och bedja honom för den
allsmäktigt’ Gudens skull afstå
från sinn brottsliga Uppsåt och
ban skall lyssna till mina ord,
tänkte Unns. Samtalet i
stugan utanför afbröt lians
tankegång. Hans hörde sin
husbonde säga.
— I natt måste det ske, oin
det någonsin skall blifva utaf;
grannen är bortrest ocli vi
hafva al’ de öfriga ingenting
att befara.
— Går du i borgen för det?
— Ja, derom kan du vara
öfvertygad.
— Alen hvar är Hans,
frågade skräddaren, jag känner
mig hungrig och du kunde så
gerna bestå 111ig något att äta.
— Hans sofver derinne, jag
skall gå för att ruska upp
honom ur sömnen, svarade
husbonden.
— Men tänk, Matts, om ban
skulle hafva lyssnat på oss,
inföll plötsligt skräddaren ocli
bleknade.
— Lyssnat ? nej, derföre går
jag också i borgen, ban sofver
nog som en stock och fur
resten skall han icke våga mucka,
det svarar jag för, försäkrade
Matts och knöt sin
fruktansvärda näfve.
Lilla Hans låtsade sofva, da
ban hörde all husbondens steg
närmade sig till skranket, snart
kände hnn en väldig skakning
i alla leder och lemmar.
_(Forts.)
En sällsam skola.
Af Ottilic Wildcnnuth,
VI.
Bedraget Hopp.
(Furu. fr. n:’i 25).
„Ja," sade de, „dct är en
fin herre. Ingen främmande
skulle kunna tro att ban hör
till oss. llan låtsar icke
endast vara förnäm, utan ban
är det också verkligen."
Då Morton hade gått in till
sig, gick ilct först riktigt vildt
tiil. Männer och barn,
qvinnor och ynglingnr larmade,
trätte ocli skreko om
hvarandra.
Wilhelm begrof ofta sitt
ansigte djupt, djupt i den
smutsiga dynan, för ntt icke behöfva
böra och se någonting. Hemma
hade han nog ofta, oaktadt sin
faders förbud, med ett slags
tillfredsställelse upprepat fula
urd, som ban hört af
tjenste-folkct, men nu ingåfvo honom
dessa rån, oliyfsnde talesätt en
djup afsky, då ban dagligen
måste höra dem al’ sin
omgifning.
Förr hade ban äfven ofta,
då hans älsklingsrätter kommo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
