Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•204
på bordet iller då kakor och
sölsnkcr utdelats bland liononi
och hans syskon, med snålhet
kastat sig deröfver oeh ofta
tagit den största delen at sig.
Men nu, då han såg huru de
vilda harnen omkring honom
störtade lös på de låckerhitar,
som då oeh då kastades åt
dem , nu insåg lian först
huru afsky vård denna
glupskhet var oeh skämdes rätt
dugtigt att äfven sjelf hafva varit
en sådan.
Ack, nu hade den enklaste
mal i föräldrahemmet smakat
honom bättre, än den skönaste
hit kaka, som en af tjufvarne
föraktligt kastade åt honom.
VII.
Alltmojligt underbart.
Tjufbandet tillbragte icke
alla aftnar hemma. Ibland
kommo dc sent hein, ibland
alls icke på bela natten. Men
då larmade dc också bela den
följande dagen desto vildare
och hügljuddaic.
En afton skulle det blifva
en lysande hottest och bandet
hoppades vid detta tillfälle
hafva en god förtjenst.
Alla voro borta och
Wilhelm var alldeles ensam
hemma med sin gamla väktariuna,
som snarkade i etl hörn af
rummet. lian var mycket trött,
|y de föregående nätterna hade
han ej kunnat sofva, för del
myckna bullret och larmet.
Omkring honom var allt så
mörkt och stilla och det
stackars barnet kände sig så
ensamt och öfvergifvet.
MenLott-clien och äfven hans nya
moder hade ju sa;jt: „hvar du
än är, hvad du än gör, så är
dock Gud alltid med dig." —
Denna tanke ingjöt ny tröst
i hans stackars lilla hjerta och
under det ban uppreste sig i
sin hädd, bad ban, men denna
gång högt, emedan ingen ju
hörde honom, sin fordna
aftonbön.
1’lötsligt såg han en klar
ljusstråle falla på sitt täcke.
Förskräckt vände han sig om
och såg en läck barnagestalt
slå bredvid, sig. Det var en
liten Hicka ined ett älskligt,
ljuft ansigte och länga, blonda
lockar, hvilka nedföllo på en
lin, hvit klädning.
Wilhelm stirrade halft glad,
halft förskräckt på barnet; ban
kunde ej tro annat, än alt den
gode Guden skickat en af sina
små englar, för att trösta
honom.
„Säg ännu engång om del
jag hörde, det liit så vackert,"
bad den lilla med ljuf stämma.
Wilhelm upprepade sin lilla
bön.
„Hvem är Jesus," frågade
barnet.
„Dct(a knn dock icke vara
en engel," tänkte Wilhelm,
»englarne måste dock veta
hvem Frälsaren är, de som
alltid äro i lians närhet."
„Jn," sade lian der]|å litet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
