- Project Runeberg -  Trollsländan / N:o 1-51. 1873 /
277

(1867-1873)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

vattenytan. Genast liüjer lian
sig ined la kraftiga vingslag.
Han skakar bort de
vidhäftande vattendropporna och drager
till ett trild eller en klippa.
Der spisar ban fisken och
rjvar-lemnar innfinmntet. Unn
förekommer visserligen fiskaren i
hans handtverk, men denne tål
honom likväl gerna, ty han
år lika oförtrutet) och flitig som
fiskaren sjelf och hvarest
fiskljusen fisknr kan ban säkert
räkna på ntt fä en riklig fångst.
Inom landtmnnnens och
jägarens område kommer icke
fiskljusen och skiljer sig derigenom
från örnar och falkar.

Mycket giriga re än de båda
sistnämnda uppför sig deremot
liöktn. Medan falken endast
från höjden störtar på
flygande villebråd, griper denno
vilda säl le sitt rof äfven från
mnrken och störtar på det
också från sidan. Endast en snabb
Hyckt i täta busksnår räddar
en svagare foirel från dennes
klor. Men då händer det ofta,
att den grymme röfva ren ställer
sig på lur (litt invid. Han
sätter sig på ett nära stående
träds grenar eller på ett
klippblock och bespejar flycktingens
rörelse. Flere timmar sitter
ban sålunda orörlig och så
snart den förföljde åter vågar
sig fram, störtar hnn ned och
•rriper rofvet med klorna.

Som den girignste nf alla
våra inhemska roffåglar visar
sig Spurf/töken. Unn är visst

jemförelsevis liten ooli måste
derföre åtnöja sig med mindre
rofdjur, men i sitt raseri
anfaller ban cj sällan fåglar, som
vida öfverträffa honom i
storlek. Rastlöst genomflyger han
de tätaste buskar eller ock
lurar ban i gräset vid fältets
rand på de ankommande
skarorna af småfåglar.
Grönsiskor och finkar, sparfvar,
lårkor och starur utgöra hans
rof. Lyckas det ej honom ntt
gripa sitt byte vid första
anfallet, så förföljer ban pilsnabbt
flycktingen, böjer sig raskt som
en blixt omkring sktirpn hörn
och skyr ej att förfölja sitt
byte långt in i byarna.
Allmän skräck fattar de små fult—
fåglarne, då spnrfhöken synes
till, de söka rädda sig i de
tnest undanskymda smygvrår;
ja det hnr händt, att
fåltsparf-var nf ångest smugit siir i ratt
hål.

Den bästa fältjagaren i vara
åkrar är Biwråken. Han
gifver ej efter höken och falken
i stot lek, men har ej
synnerligt hvassa klor, en svagare
näbb och år trögare än desse.
Hnn älskar föga hetsjagter
efter sitt rof, utan söker sig ett
träd och sätter sig på undre
grenarne af dotsnunnn, drager
|hufvudet emellan sluklrorna
samt skådar dervid med skarpa
ögon utöfver fältet. Kommer
då en oförvågen åkerratta fram,
som vill göra en liten
spntser-’ färd, så störtar hnn saabbt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 17:44:10 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/trollsl/1873/0281.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free